Jag sträcker mina armar ut
och försöker sakta att gå fram
på den lina som jag spänt
mellan stora träd,
i den skog jag bränt.

Det börjar grönska så smått
i min skog, mitt rike, min lott.
För sommaren är här,
men med den, glöden som förtär.

Jag kan inte skynda på mer,
allt tar alltid tid,
men kärleken finns
i trädet fram,
om nu rätt jag minns.

Jag hatar denna akt,
med kärlekens jävla makt.
Varför kan jag inte sitta kvar
på marken, med det jag har?

Anna, du har mig i en ask
du kan göra vad du vill.
Det är det som ar det fina,
det förhatliga,
och min största pina.

Längtan efter lycka står vajande öga mot öga
med skräcken för smärtan, den höga.
Förlustens balansgång går jag,
mellan mina träd, ännu en dag.