Det var faktiskt i början av maj, inte april som Viktor hävdar. Han gör så ibland, minns fel. Ibland tror jag att det är med flit han gör det, så att han kan avbryta när jag berättar en historia om vårt förflutna, och på så sätt verka vara den som minns allt bäst. Men även om han avbryter så där irriterande så tar han aldrig över berättandet. Han låter mig fortsätta. Jag älskar honom verkligen, det måste jag erkänna.
En gång, det var för ett par veckor sedan bara, berättade jag för min farmor om vår bilsemester i Arkadiska bergen förra sommaren. På en bensinmack hade vi stannat och köpt en varsin kopp kaffe med grädde och socker, och satt ute på en bänk, en sådan där bord-och-två-bänkar-i-ett-bänk, och beundrade utsikten. De Arkadiska bergen är verkligen fantastiska. Har du varit där? Om inte så bara måste du åka. De lilasvarta stenväggarna sträcker sig i kilometer upp mot den vackert ljusblåa himlen, och vattendragen kastar sig ned för stupen som om dropparna ville dö. Skogarna av bruntall står svajande höga ovanför lummiga ängar av kärleksört och trogräs. Vi hade sex där i en liten dunge, ett sådant där ligg som man minns. Men det berättade jag så klart inte för farmor. Till henne sa jag att vi satt där på bänken och smuttade och småpratade, när en man plötsligt kom springande rakt från ödemarken. Det fantastiska med det var att han såg ut som att något hemskt hade hänt, att någon olycka hade inträffat. Hans rynkiga ansikte formligen strålade av panik. Vi ställde oss upp för att liksom ta emot honom när han kom. När han väl kom nära stannade han och flåsade tungt, han kunde inte ens prata på säkert en halvminut, men tillslut lyfte han sin våta och anstränga blick, såg på oss och sa:
”Jag heter Gunnar, och jag undrar om ni möjligtvis har en cigarett att bjuda på?” Viktor och jag skakade våra huvuden.
”Fan!”, sa han dämpat och sprang vidare. Efteråt, när mannen sprungit in på affären som hörde till macken, tittade vi på varandra med höjda ögonbryn och började skratta. Det hela hade varit så konstigt. En perfekt liten konstig anekdot.
Men när jag berättade om det för farmor så avbröt Viktor mig och sa:
”Han sa att han hette Göran, inte Gunnar.”
Men jag visste att han hade hetat Gunnar, och jag visste att Viktor visste. Jag blev så arg. Jag skrek helt plötsligt:
”Men vad fan spelar det för roll?” Jag blev nästan förvånad själv över hur arg jag lät. Och farmor, som satt och gungade i sin nötta gungstol, slutade gunga och det vaga leendet som varit på hennes läppar försvann. Istället infann sig den där elaka blicken som jag mindes från då jag var liten och hade gjort något fel. Det var tyst några ögonblick, och jag kom på att jag inte ens tittat på Viktor. När jag vände mitt huvud mot hans håll sa farmor: ”Det spelar ingen roll, min lille vän, och det är just därför som du inte heller ska bry dig om det”.
Jag kunde inte argumentera med det, det var så sant. Varför irriterade jag mig på dessa små petitesser som Viktor hade för sig, varför irriterade jag mig på hans små egenheter? Var det inte dem jag skulle älska?
Viktor tittade ner i mattan, och jag fylldes snart av en känsla av att ha gjort fel, av att ha varit orättvis mot honom. Jag lade min hand på hans knä och gnuggade lite som för att säga förlåt.
”Det gör inget. Han kanske hette Gunnar.” Sa han tyst, så tyst att farmor, som hade dålig hörsel, inte hörde honom, och han fick repetera med en kraftigare stämma för att stilla hennes nyfikenhet. Hon nickade.
”Ja, Viktor. Han hette Gunnar.” sa jag och log mitt bästa leende.
Men det var som sagt inte enda gången det inträffade, det här var bara ett exempel på tusentals små tillfällen. Ibland försökte jag ta upp det med honom mellan fyra ögon, så där som älskande ska göra, men då låtsades han inte om något. Han sa att det kanske hade hänt ett par gånger när han varit helt säker på att jag hade fel, men inte att det var en vana.
Det är svårt att tala om sådana saker. Hur säger man till den man älskar att han, eller hon om man är lagd åt det konstiga hållet, är irriterande och en besserwisser ibland? Om jag fick höra något liknande skulle jag bli väldigt sårad, och med detta som en slags måttstock kunde jag inte direkt säga det till honom.
När jag tänker efter är det nog jag som är en besserwisser. Han borde jag snarare kalla en anti-besserwisser, han vill ju alltid flika in faktafel. Eller så vill han bara ha den där lilla uppmärksamheten det ger.
Hursomhelst var det i maj, inte april, som det jag jag ska berätta om inträffade. Det var en solig dag, med en sådan där grön himmel som är typisk för månaden. De ofantligt stora kossorna kommer ut på bete och hela vår värld skakar. I staden där vi bor sitter människor och trängs på uteserveringarna och kastar brödsmulor till hungriga, snuskiga duvor. Det är en fin månad att bo i Litt. Kärleken känns så lätt och naturligt. Och det var därför jag och Viktor satt på trappan till domkyrkan och höll varandra i handen. Det var fint väder och vi båda hade en stund ledig från våra jobb, och domkyrkan var den plats som låg mittemellan våra arbeten. När jag trodde att ingen såg lutade jag mig fram och kysste honom. Jag har alltid älskat hans kyssar. Han har alltid en liten skäggstubb som gör att det efter en stund nästan gör ont att kyssa honom. Jag har aldrig blivit så öm om läpparna när jag kysst någon, som när jag kysser min Viktor.
Jag minns vår första natt tillsammans. Vi låg och kysstes i timmar och efter ett tag gick smärtan över eller om jag glömde bort den. Men morgonen därpå vaknade jag med så svullna läppar att jag såg ut som ett monster. Jag tog tyst på mig mina kläder och sprang hem innan han vaknat. Men jag ringde honom snabbt efteråt för att förklara, och råkade väcka honom.
I grå särk kom det fram en kvinna från domens mörker, kanske var hon någon slags nunna, eller kanske diakon, jag har inte så stor koll på allt vad de heter - för mig är de alla samma skrot. Nej, det var inte bara den fotlånga särken som var grå, även hennes huvud var grått. Hennes ögon och mun och näsa var också gråa, och hela hennes varelse hade en air av damm. Hon sa: ”Kan ni två gå någon annanstans och snuska er. Vi vill faktiskt inte ha er här.”
En sak som Viktor alltid varit bra på, förutom att kyssas, är att stå rak i ryggen när någon försöker kuva honom. När någon kommer med en kommentar som den kvinnan spottade fram, vill, nej måste, han argumentera för vår sak.
”Är inte detta Guds hus?” frågade han.
”Jo, mycket riktigt.”
”Och är inte Guds alla barn lika värda.”
På detta reagerade kvinnan med att svalna, ta ett djupt andetag och kisa med ögonen.
”Jo. Alla är välkomna. Så länge de erkänner Gud. Erkänner du gud, bög?”
Detta ”bög” Uttalade hon med ett sådant förakt, att jag inte tror jag någonsin hört någon säga det på ett mer vidrigt sätt. Det var som att hon hade en krossad spindel på tungspetsen som hon spottade ut på en lyktstolpe med ett plonk. Det var så äckligt.
Och hur fin, eller irriterande, min Viktor än kan vara, så är han ibland inte så värst verbal av sig. Allt han fick fram genom förtryckta stämband, var:
”Fitta! Din gamla fitta!”
På detta inträffade något ganska underligt, egentligen två underliga saker på samma gång. Till sidan om oss, precis när Viktor sa dessa ord, kom en polis fram i sin gula uniform. Viktor hade sin rygg lite vänd åt det hållet och såg inte konstapeln, men det gjorde jag. Och kvinnan.
Kvinnan blev med ens oerhört chockad. Jag är för min del helt och fullt övertygad om att det var överdrivet med flit, att hon fejkade. Hon svimmade hursomhelst, om det var äkta eller inte kan jag inte säga. Hon ramlade ihop i en hög på stentrappan, och slog i huvudet på en kant så att det sprang i blod.
Min erfarenheter av vad poliser tycker om bögar som ”slår ner” gamla tanter, var för tillfället ganska begränsad, men jag förstod att det var allvarligt och att vi nu var tvungna att göra det bästa av situationen.
Jag slet av mig tröjan och virade den runt hennes blödande panna samtidigt som jag bad Viktor ringa ambulans, och under tiden låtsades vi att vi inte sett polisen. Men den polisen var inte korkad. Han var ung, knappt äldre än Viktor och jag, och han kom gående fram med lugna kliv. Jag såg upp på honom från där jag satt med kvinnans huvud i mitt knä. Viktor vände sig bort och pratade med larmpersonalen i telefon.
”Jaha, vad händer här då?” frågade han på ett skämtsamt, nästan polisiskt parodiskt maner.
”Hon föll och slog i sitt huvud.” Sa jag, och försökte låta så omvårdande jag kunde. Jag hade ännu inte förstått.
Polisen tittade på oss två män och ett leende spelade konstigt nog på hans läppar. Han vände sig om och såg att det för tillfället inte fanns en själ i närheten. Och så lutade han sig ner mot mig, så att våra ansikten bara var ett par korta decimeter ifrån varandras. Och så sa han:
”Bra.”
Och så gick han.
Viktor stod kvar med telefonen mot örat, trots att samtalet antagligen hade tagit slut, och jag satt med läpparna på vid gavel och såg ut som ett korkat frågetecken. Vi stirrade på polisen medan han visslande försvann runt hörnet igen. Vi såg på varandra, och förstod ingenting. Vad hände? ville vi säga.
Då vaknade kvinnan helt mirakulöst upp, slängde mig blodiga tröja i ansiktet på mig, och skrek hysteriskt:
”Bort med er! Bort med er härifrån!”
Jag och Viktor ville inte testa vår tur mer än nödvändigt, och började fort gå bortåt. Efter några steg började vi jogga och snart sprang vi i full fart mot något, vad som helst. Vi började skratta och skrattet växte och växte, tills vi utarmade föll ihop på en liten plätt gräs framför universitetshuset. Där låg vi och skrattade och rullade oss i gräset, och snart kramades vi. Några studenter satt en liten bit bort och låtsades inte stirra, men det spelade ingen roll.
Vi hade haft en makalös tur som kom därifrån utan att behöva ta en omväg förbi polisstationen.
Och så här efteråt undrar jag vad polisen hade menat med ”bra”. Kanske hade han råkat ut för kvinnan tidigare, och avskydde henne. Antagligen var det så. Kanske var han själv inte välkommen till hennes guds trappa. Men vad spelar det för roll?