Som yngre hörde man de äldre säga att de man möter är våra lärare. Förstod inte då vad de menade.

Men under årens lopp så kom det att bli en insikt och något som jag bär med mig vart jag än går. Vi möter människor varje dag och även om man inte tänker då, just i den stunden. Att dessa möten är betydande.

Kanske möter man en person som man inte har förståelse för. Men varför känner man så, vad är det hos den personen som får mig att känna så? Är det något i mig som vill säga något? Vad är det jag ska se?

Att våga se, öppna ögonen och pröva att inte döma. Varför tro saker om andra, är det verkligen sant det man tror? Eller är det sina egna känslor som tar över? Är det snällt att lägga dessa egna värderingar på andra människor? Hur vet vi vad personen mår innerst inne så säger eller gör handlingar som vi inte tycker om?

Kan det vara så att människor som man möter bär på en livhistoria som gör det de ser som självklart och tryggt för dom. I våra ögon är det inte självklart och dessutom otryggt. Och vem säger att något är rätt eller fel av dessa två?

Här skapas ett möte, ett möte mellan två själar. Speglande i varandra. Detta möte kan vara lika givande för båda, eller mer eller mindre för den andre. Men spelar det någon roll?

I hjärtat känner man vad som känns rätt.

Tack för att Du är Du – en Medmänniska längs Livspromenaden.