Nu tar jag de små stegen igen. Över det milsvida golvet med pärlor på blänkande skor. Hårda klackar och ingen ser korviga strumporna under blankt skinn.
Kanske går jag lite rakare nu än förr. Men ändå, jag går som jag gick i mockasiner och som jag gick i sockiplast, liksom i snett ingångna träningsskor. Och hur många gånger har någon bett mig vända om? Varför har inte alla gångerna jag vänt tillbaka gett mig det minsta hårdhudat skinn? Hur kan det vara den första och den tusende gången på samma gång? Varför lär jag mig aldrig att värdigt vända om när de ber mig? Och varför kan jag inte sluta drömma om hur jag ska ringa och berätta att jag har kommit fram?