1.

Samma tanke
som bars ur samma hand
samma ord.
Lycklig eller förebrående
undgående endast livet
utan åtskillnad om sin död
skimrande som den skimrande.
















2.

Vad jag fjärran letat
Sällan jag funnit
betänkligheter
tidevarv
grå grå jord
mej
någons hand















3.

Råder okänt.
Råder samma sommar
under samma himmel
eller bara ännu ett ansikte
som människan?
Rakt igenom?
















4.

Kungjordes ett öde.
Liknande en önskan.
Lades dröm över sömn
tanke emot kval.
För sent förstod jag
ditt overkliga ljus.
















5.

Tystnaden
är havande.
Jag är ett fattigt barn
säger
-Här
räcker fram en kvist
och mitt namngivna sandkorn.















6.

Vem kan veta om det ständiga flödet, av och på?
Vem kan veta och sedan säga något som ens liknar en sanning?
Med varsin klarhet
ett ockult dunkel
gick vi tillsammans mot årstiderna
skar sommar ur en dröm
och vinter ur ett enda andetag.
















7.

Ögat som aldrig upphör
fäster sitt finger på mitt huvud
brännmärker en återvändsgränd i mej.
Och jag vänds om i mej själv
hastigare än tiden
i min kroppslighet.
















8.

Mej tycktes morgonen alltid bära
skira tunna blad. Dagen, lansar och
vassa klingor. Och kvällen bar doftande
embryonisk hud. Men natten...
Alltid tycktes natten bära endast
min främmande röst.
















9.

Agnade allt som andas
med allt som växer.
Agnade tyst skyarna som återvänder
tysta vidunder vad vi här känt.
















10.

Handen är en trött rygg
en katt med stora runda ögon
som just vaknat
som förvandlar sig till dröm
som sover eller jagar
vild i vårt blod.
















11.

I henne korades
krans av korn och konvalj
koltrastens möte
som juni vet
cylindern rakt genom världen.
















12.

Mötte jag min like?
Drog jag ur hennes mun
min hunger
som en nerv?
Fann jag henne där
och hela världen
omkring mina fötter?















13.

Förnekelsen rymmer med sitt barn
vänder dej bort ifrån och pekar
in mot alla tomma rum.
















14.

Dessa tröga
tjocka lager
av rum.
















15.

Om du lämnar dej
som ett byte
yttre över gränsen
och objekt som betraktar sej själv
sin mjuka kollision med kroppen
själva organet
farkosten.
Där något undanglidande kliver iväg över huden
trevar
naivt
åldrande
förbiser föryngringen
återstående endast ljus och
några andra ljud.
















16.

Någon
skälver mot sin vilja
hastigt fram
armarna
kropparna
tunnlarna
oändligt i varandra
höljen av kroppar.
















17.

Bara ännu en främmande blick
den dag som ännu inte varit.
Men störst av allt är tystnaden
även vidare
ytterligare
dom obeskrivliga händerna
sköra som tentakler.
















18.

Så självsäkert handen tecknar
handen som sitter på armen
armarna som sträcker sej in mot livet
gripliga som byten
och in även
armarna
tunnelskalen av alla andra kroppar
inuti varandra.
Så ska oändliga små gungor vara
små gropar.
















19.

Sömnhuvudet, sej till hjälp
framförs av sin mun
tungans blinda göromål
på min kropp.