När han långsamt återfick medvetandet kände han en svidande smärta som sträckte sig runt handleden. Fortfarande yr realiserade han att han hängde vid en stenvägg, med bara händerna fastknutna vid två gigantiska spikar i väggen. Han kände hur tjocka rep skar sig in i handleden under hans kroppstyngd. Han bet ihop tänderna och började se sig om i det stinkande utrymmet som han befann sig i. När ögonen äntligen hade vant sig vid det dunkla mörkret kunde han urskilja stenväggarna som omgav honom. Lukten av mögel och gammal, fuktig sten borrade sig in i hans näsborrar och ur ett hörn till vänster om honom hördes låga, ansträngda andetag. Andetagen fick hela hans kropp att rysa till av obehag. Han lät huvudet sjunka igen och bestämde sig trots det oroande ljudet för att vänta. Han slöt sina blåslagna, svullna ögon som han inte hade känt av förrän nu och lyssnade spänt på andetagen som raspigt fortsatte i samma takt. Efter ungefär fem minuter som kändes som en hel evighet hörde han att andetagen drunknade i ljudet av fötter som långsamt skrapades mot den fuktiga marken och närmade sig honom. Han höll andan när en illaluktande, varm stank blåstes i hans ansikte.
- Du behöver inte låtsas. Jag vet att du har vaknat, flåstes mot hans kind. Under de stängda ögonlocken la han märke till hur ett svagt ljus tändes och han slog långsamt upp sina smärtande ögon. Så hajade han till och stirrade på mannen som uppenbarade sig framför honom. Halva hans ansikte hade ruttnat bort så att man tydligt kunde se en stor del av de vita kindbenen som sken genom köttet. Han såg en del senor som sträckte sig från ögat och in i skallen. Mannens ena axel hade ett djupt jack och kläderna som täckte resten av den slitna kroppen var bara några remsor.
- Ja, se vad som hände med mig efter ditt mordförsök, sa mannen med en lugn och skrovlig röst som kunde förvandlas till ett skrik vilken sekund som helst.
- Jag vet inte vad du menar, fick Adrian fram genom sammanbitna tänder. Men han visste exakt. Han visste vem mannen var. Han hade ofta sett honom tidigare, och det faktum att han såg ut som han gjorde vid det här laget skrämde honom.
- Jag tror nog att du mycket väl vet vem jag är, vad som hände, rösten höjdes och bröts av ansträngning i slutet. Han var tydligen inte van vid att prata längre. Eller så hade hans stämband börjat ruttna.
- Tony Breckdale. Ja, jag vet vem du är, svarade Adrian och höjde blicken för att möta mannens förstörda ögon. Hur fick du hit mig?
- Å det var mycket enkelt. Du måste förstå, min kära Adrian, att det finns många som vill hämnas på dig. Jag skaffade mig några vänner. Men nu vill jag att du säger mig, vart är flickan?
Nu började Adrian förstå. Det hade alltid varit Breckdale. Hela tiden hade de jagat någon som de trodde hade dött för länge sedan. Och nu när han betraktade Tony i det svaga ljuset tänkte han att det trots allt inte fanns så mycket levande kvar av den förr i tiden så starka och stora mannen.
- Jag frågade dig just en sak, avbröts hans funderingar av Breckdales ursinniga röst.
- Hon är död, svarade Adrian utan att tveka och stirrade in i den levande dödes ögon.
- Du LJUGER! Skrek Tony och körde ner knytnäven i Adrians mage. Han stönade och kippade efter luften som så plötsligt hade tagits ifrån honom. Han insåg att trots att Tony var så gott som helt sönderrutten hade han en hel del styrka kvar vilket oroade Adrian.
- Hon kan inte vara död, därför att DU, din desperata, dödliga, ynkliga människopojke hellre själv skulle DÖ än att se hennes själ lämna den vackra kroppen för gott! Vrålade mannen och tvingade Adrian att andas in den vidriga andedräkten som till och med smakade ruttet ägg.
- Jag tycker mer att du är den desperata under oss. Som fortfarande tror att det är henne De Stora vill ha, svarade Adrian lugnt och försökte att vrida aningen på sig där han hängde vid den kalla väggen för att komma undan smärtan i handleden en aning.
- Hon ÄR prinsessan! Fortsatte Breckdale sin skrikritual. Han tog ett steg mot Adrian, drog fram en kniv ur bältet och tryckte det vassa bladet mot Adrians högra arm.
- Vart är hon? Fortsatte han sedan lugnt.
- Där du borde vara, viskade Adrian som svar innan han kände knivens kalla blad göra ett djupt, långt snitt från handleden ner till muskeln precis innan armhålan. Hans kropp skruvade sig när den utsattes för tortyren och han kände hur blodet rann nerför armen. Droppade ner på stengolvet och bildade en pöl. Plötsligt hördes ett svagt ljud en bit bakom väggarna. Fotsteg som närmade sig.
- Det är omöjligt! Ingen borde ha hittat hit! Utbrast Tony och stirrade på den tjocka trädörren som var ingången till källaren, som om det kunde hjälpa honom. Adrian log för sig själv. Så hördes ett högt brak och dörren sönderdelades.
- Vad är detta? Sa en djup mansröst. Tony Breckdale, är det du? Jag trodde verkligen att du var död.
- Vladimir döda honom istället för att stå där och tjata, stönade Adrian fram och nickade ansträngd mot förbrytaren.
- Aldrig, viskade Tony, stampade med foten och försvann i tomma intet.
- Hur i helsike lyckades han med det där? Han borde väl inte kunna teleportera sig? Påpekade Vladimir helt förvirrad.
- Hjälp mer ner din tröga idiot, suckade Adrian. Så vi kan komma härifrån, mina krafter fungerar inte under jorden, du kanske minns det?


Fortsättning följer..
ps:sorry för eventuella stavfel :)