Kärlek är ett oväder.
Först kommer värmen.
Den tjocka, strypande men ändå sköna värmen.
Därefter följer vinden.
Vinden som börjar som en svag brus men som blir starkare så otroligt fort.
Sedan den första blixten som dundrar ner på jordens oskyddade yta följd av ett öronbedövande muller vilket får håren på armarna att resa sig likt mörkret reser sig efter solnedgången.
Och den första regndroppen. Som drar med sig en hel anhang, en hel armé med starka, prasslande vattendroppar likt tårar som orsakas av den smärta kärleken för med sig.
Och sedan. Tystnaden.
Vinden som avtar, regnet som upphör.
De första, varma solstrålarna som tränger sig genom de täta molnen och lugnar ner allt levande som ängsligt hade kurat ihop sig i ett hörn gjord av upprördhet.
Sprider värme och glädje. Och lättnad.
Kärlek är som ett oväder.
Efter regnet kommer alltid sol oavsett hur lång tid det tar.