Hon trodde inte på kärleken, ty den hade gått henne förbi. Hon hade heller aldrig trott att den var för henne. Så fyller profetian upp sig alldeles själv. Bara en gång, som en strid och farlig översvämmad flod drog kärleken henne med sig. Så nära var det att hon dränktes. Försvarslös gick hon rakt ut, människor på stränderna skrek åt henne men hennes öron var döva.

Allting skulle kunna ha förblivit som förut. Men därefter var allting tomt, genomskinligt och brutet.