varför blir de bara erbjudna en präst
att tala med vid kris
präst att tala med när en livskamrat dör
eller när deras egna död närmar sig med oundviklig fart
när ensamheten blir överväldigande
och skräcken för att sova blir så stor så kroppen vrider sig i kramp

en präst?
för väldigt många påminner en präst bara
om begravning
död
hemskheter

hur kommer det sig att vi 2013 har supervård
för äldre när det gäller kropp
fokus på näringsupptag i kroppar som inte är meningen ska ta upp näring mer
som ska sakta lägga av
dö bort
varför ska vi så desperat få alla att leva längre
friska i kropp
djupt olyckliga ledsna ensamma och desperata?

på skolor
på fängelse
på de flesta arbetsplatser finns tillgänglig terapi
kuratorer
psykologer osv
men
för våra äldre finns bara anhöriga som inte orkar
läkare som är trötta
sjuksköterskor som har fokus på medecin
undersköterskor som inte förstår
och i enskilda fall för dom mest besvärliga
en präst?
konstigt
vad är det vi inte begriper
är det dit vi alla är på väg
till mindre värdighet
för vi får rynkor och blir gammla?