Ibland måste dom bara ut. Orden. Som flammande blixtar av kraftfulla ord.

Ibland är det som om de fastnat, frusit till iskalla tappar fastklamrade vid taket. Som om hjärnan lagt en dimridå över bokstäverna. Envist vägrar släppa, håller dom fast.

Som idag. Inspirationen infinner sig inte, orden har flytt till varmare land - eller gjort som björnen - krupit in i sitt lugna bo, gömt sig där i trygg träda, med ensam makt att bestämma när de kommer ut.

Oftast är orden närvarande. I alla fall på något plan. Pratar med en kompis, hälsar på en busschaufför. Klappar vänligt på ett barn.

Då och då kommer floden, där orden bara väller ut. Då gäller det att skriva allt man hinner, i den brusande takt de flyter fram. När brunnslocken öppnas hämtas orden, med hinkar från enorma djup. Tankar kläs i ord, känslan får en tröja, ett par skor, eller en vacker duk.

Det är inte alltid som de räcker, orden som jag har. När orden ska förklara något större än de kan. Torftigt gör de magplask, platt fall när de kryper fram. Det heliga blir skadat, när det abrupt landar i en hård spann.

En del ord måste fångas snabbt med håven, när de vimsigt flyger förbi, medan kirurgord kräver teknik, tålamod och precision.

Orden brinner i hjärnan. Flammar till. Blir till aska igen. Ur askan kommer växten, blåser liv i orden. Skapar en ny flammande eld.