det regnar i natt
över de levandes jord

och när solen lyste
obarmhärtigt över gravarna
stod vi vid kanten av den öppna och psalmen
cirkulerade med flugorna

och någon torkade sig i pannan
och någon avsade sig sin skuld
och någon teg, för så gör man
och någon tog ett par steg därifrån

i bakgrunden
svävade sånger från vägen
de ovetande fordonen och den blinda vardagen
vem skulle tränga in i skvalet
från deras radio och förkunna

att slutet är nära
slutet är alltid nära redan
vid födseln är döden här

och de levandes jord brukas av såriga händer
av tröstlösa spadtag
av hungrande kroppar som längtar
och regnet

det faller i natt emot ristande träd
det blir kronornas gråt längs med stammen
rotsystemet har välsignad smärta i natt

och lyssnar gör jag och förkunnar