Jag skrattar dricker ögonen spränger liv världen flimrar exploderar mot mitt ansikte. Flyter förbi som lava, det glöder livsfarligt lyser upp i storstadsnatten bränner skavande avtryck på näthinnan. Så att jag aldrig glömmer. Och jag vill förlora mig, drunkna i röd neon, sluka eldkloten som slungas mot mig. Livet är som det aldrig varit förut, det är som kolsyra i mitt blod. Giftigt, det gör mig hög och jag vill att varje sekund ska fyllas med mer mer mer. Mer av giftet som får min hjärna att vända sig ut och in, som ristar regnbågssyner i min kropp, som får blodet att bubbla. Försöker ta igen alla de där bortkastade åren, de jag förblödde för att hjärnan saknade nån molekyl. Nu är min hjärna hel fast hjärtat halvt. Men nu måste jag överleva, leva nästa brygga nästa regn nästa tunga nästa bett nästa andetag. Världen dryper av sorger men jag dryper av här och nu och i morgon när allting spelas om igen.

Lidelsen, längtan. Efter champagnebrusiga skratt under glittrande kristallkronor. Rusigt jaga över gatorna genom svart natt och schizofrent gatlyktsflimmer.
Att vara bekymmerslös, nu och nu och nu. Euforin som glittrar fräser i blodet ut genom armar bål ben och som fyller hålet i hjärtat. Och det här är livet, det är såhär det ska vara. Att vara hög.

Men det är bara fantasi, jag spelar lycklig men det hjälps inte. För när jag går därifrån är jag fortfarande ihålig. När jag vaknar och gryningen försvunnit. Morgondagen var en illusion. Bara minnen och andlös åtrå som ekar kvar i hålrummen. Jag längtar efter mer. Behöver mer, måste måste få mer. Kan aldrig få nog.

Och blodsmaken i munnen. När det svarta hålet ger sig till känna igen.

Förgäves.