Kan kärlek bli till en pissljum bassäng med gamla hudavlagringar i, där det är möjligt att komma i ett avslappnat tillstånd men inte riktigt njuta? Kan kärlek bli en bastu med någon annans svettiga stjärtavtryck på plankorna som ångar av dagsgammalt vatten? Kan kärlek bestå genom gemensamma beslut om tvättid? Är det så enkelt? Är den så avdankad och sunkig den mest fantastiska, upphöjda känslan i hela världen verkligen är? Är DET vad det är - ett rum med damm i hörnen?