(A HOMEROS Paraphrasis).










Ini salen på DELPHI höjder, träder så den "mångbesjungne" KYREUS.

Hjältarna samlas, bägarna fyllas; skålas det, hälsas det.


Men ingen tycks varse den icke så ståtlige bon från Det NORRA.

"Tralala", hörs sjunga den lille KYLLENIERN -

bäraren av Buden från GUD-en

- GUD med med G. det stora.


Ja, Gudarna: DODONA! DODONA!

Orden de eka i salarna fagra.

Vänder sig då DIONYSOS mot främligen lille;

upptäcka att densamme är naken - utan kläder.


Skickas då hopliter att slänga ut kanaljen,

icke passande för *Symposium* som detta.


Men spänstig i armen och listiger i tungan

bedåra den lille hopliter odala.


SKANDAL! Ja, panik på PARNASSEN, på festen den fina.

Vakna då plötsligt den epigone skalden

vaknar från sömnens rosiga fröjder,

rapsoden vår med lyran vilande vackert

i handen den slappa.


Lyran var ordet, men inte i handen.

"På lyran" sjunga de orden i eftertankens blekhet

- den kranka.


Ack DIONYSOS - så tänkte kylleniern.

Ack BOUTARI - NEMEA - Retsina.

Du flödande, förvirrande, droppande

bedragerska,

Du - utifrån Hellas, landet Det Fina.