Jag tar en bild av höstastrarna och hela världen ser den i en kvarts millisekund. Som att bara för mig själv, inte längre är att finnas. Man kan låtsas att den unkna doften i byrålådan är frihet liksom floden av bilder på Instagram. Man ska inte förhäva sig. Inte bolma inomhus. Alltid köpa skor med gummisula. Björkarna står eldiga på rad, om ett kort tag ska löven falla. Jag sorterar skafferiinnehållet i små lådor. Kakaon, vaniljsockret och bakpulvret tätt tillsammans, det doftar av små pastellkrämskakor ibland. Jag brevväxlar med mig själv. Kan inte sluta, fast jag så sällan får några svar.
Jag vindlar mig nedför backen. Jag ser all skit som sticker upp ur era postlådor. Hur ni plockar in det. Sorterar det. Lägger det i återvinningen i samma stund som ni för första gången tar i det. Vintern ska snart komma. Det var vinter på kyrkogården för bara ett halvår sedan. Det har varit en oändlig strid med vintrar på kyrkogården. Det har hittats på redskap för att man ska kunna göra det som måste göras.
Ibland tar jag stora kliv i drömmen. Men är snart tillbaka på hundbädden igen. Hundar kan inte skämmas, säger experterna. Det sägs att allt är instinkter.
Jag väller ut mitt kött i en hög på trottoaren. Lämnar en liten lapp om att jag är ledsen, men att jag inte kunde göra på något annat sätt. Jag hoppas att det inte blir allt för stora besvär för den som måste ta reda på mig. Jag åker hem. Björkarna står allt mer passionerade. Jag fiskar upp ett litet kuvert med handskriven adress ur det mörka plåthöljet. Hundarna leker. För en stund finns inget minne av bädden och rösten som så strängt anvisar har fullt upp med något annat.