Lägenheten var inte direkt skitig, däremot liten och väggarna bar en svag gulaktig ton av nikotin. På diskbänken som täcktes av en tunn hinna, stod inte mängder av disk, bara en och annan kopp med spår av kaffe. Vem som satt på sängkanten i ena ändan av sovrummet kunde man inte veta. Det var en liten människa utan strumpor på fötterna. På bordet bredvid sängen syntes en askkopp, ett glas och en bok. Människan log inte mot dig, men mötte din blick vänligt när du kom in och satte dig. Ni sa ingenting till varandra men du kände dig inte obekväm. Du tyckte om att vara där, sitta sådär i tystnad tillsammans med en annan människa nära. Det var bara så enkelt.