Jag vet,

det kan inte finnas någon gemenskap
i olika världar
med en som lever i verkligheten
och en i illusionen
men vad fan

jag kommer inte längre än till gränslandet
och sen viskar allting om
hur broar brister när man litar på dem
hur sekundrar kan återuppväcka ett svunnet liv
och där under fallet ner
hur man inser att man aldrig vill landa

man kan aldrig kalla sig höjdrädd
när det är marken man fruktar

Verkligheten stämplar dig mot asfalt
och lämnar dig blödandes
i en värld där du ensam får återuppstå
för ingen jävel skulle ta dig för Jesus


Så du,

försök inte locka mig över till din värld
istället be om att få uppleva dagen
då människan utvecklar vingar

och fram tills dess kan du iakta

hur vacker en fobikers ögon kan bli

som gråter över avstånd

och sin rädsla för





(mark)kontakt