Det är den där doften i en trappuppgång. Doften av nytvättade lakan eller kanske puder, som får mig att minnas. Och ljudet av en stor port som skallrande smäller igen.
Jag minns hur vi körde i fyrtio mil för att komma till farmor. Fyrtio mil i en rökig bil, men vi stannade alltid i Alingsås. För mig är Alingsås, ”nästan framme”.
Farmors trappuppgång var grön med prickigt golv och hos farmor var det alltid sommar. På vintern tog hon bussen till oss.
Just denna sommaren var jag Bombi bitt i min gula hatt med Bygg Pauls logga. Vi byggde en flotte min bror och jag. En flotte som tog oss till Västindien, tvärs över badviken. Vi lekte tills läpparna var blå och mamma tjatade på oss att komma upp. Vi åt fiskekakor med tjockt med smör, tänderna gjorde mönster i smörväggen. Jag drack rabarbersaft för första gången och tyckte det var så gott att jag drack tills jag spydde.
Hemma hos farmor fick vi röd potatis och syltlök till middag. Jag sov i en säng som man fällde ut ur ett skåp och farmor hade en undulat som hette Lilla blå. Jag lärde mig att om en undulat är mörkt blå över näbben så är det en hanne. Lilla blå var en hanne och kunde nästan prata, sa farmor. Jag lyssnade och lyssnade, men jag hörde inga ord bara kvittertjatter.
En morgon vaknade jag av att någon sjöng högt och starkt utanför fönstret. Samma strof om och om igen: ”Non,je ne regrette rien”. Jag tittade ut och såg en man vingla omkring i lekparken. Han sjunger, vinglar och faller in i vresroshäcken. Han reser sig upp igen och hans ansikte är blodigt och fullt av rivsår, det ser ont ut, men han sjunger i alla fall, ännu högre.”Non, je ne regrette rien”.
Jag frågade farmor vad det var för språk och vad det var han sjöng och vad det betydde. Hon svarade att det var franska och att han sjöng att han inte ångrar något. Precis då snubblar mannen igen och faller med huvudet före ner i plaskdammen. Det blir tyst en lång stund, jag hör bara farmors köksklocka som tickar. Tick, tick, tick. Jag står kvar vid fönstret som förstenad. Jag ser att vattnet kring mannens huvud börjar bli rött och viskar:
- Farmor, ska vi inte göra något?
Hon svarar inte utan fyller bara på vatten i kaffepannan och sätter den på spisen och tänder gaslågan. ”Poff” säger det när lågan tänds.
Ett fönster slås upp i lägenheten ovanför och någon skriker:
- Men Erik, ligg inte bara där, res dig upp EEEERIK…res dig upp, RES DIG UPP, ERIK!!
En annan röst:
- PAPPA!!!
En dörr slår och jag hör det snabba klappret av träskor ner för stentrappan. Porten flängs upp och smäller skallrande igen.