En gång,
för inte så länge sedan,
satt hon,
den lilla flickan,
med hud
svartglänsande,
som ebenholts,
i det svaga månljuset,
hukande i snåren,
bredvid den upptrampade stigen
och andades tungt
efter språngmarschen.
En förskrämd
liten flicka
liksom många andra,
i ett förut,
välmående land.

Nu
Ett land
där folket,
det arma, oskyldiga,
blivit offer för egoism
och krigsherrars strävan
efter makt.
Ett land
där makten
sitter i spjutstångs ände.

Ändå kan hon,
Sofia,
den lilla svarta flickan,
trots att hon,
efter att ha trampat på en landmina,
förlorat sina båda ben,
lycklig,
sitta vid sin symaskin,
och sy åt folket i byn
och i nejden runt om.
Ett människoöde,
för oss
i den välmående världen,
helt okänt,
men en hjältinna och exempel,
för alla de
som känner hopplösheten gnaga
och som förlorat tron på livet.