Spelar det någon roll om det är gryning eller skymning
Känslan är ju ändå den samma
Spelar det någon roll om det är spår av dagg eller regn
Känslan är ju ändå den samma
Gatstenen under mina klackar följer mig i mina tankar
Där jag går ensam fram mellan två världar

Vart tog alla glada människor vägen
De tycks ha försvunnit utan att lämna ett spår
Man kan skymta gestalter, siluetter, skuggor
Men man ser inga människor i solen
För just nu finns ingen sol
I bästa fall en dimmig gryning som avtar innan den börjat

Torgstånden packas upp eller packas de ner
Precis som duvorna finns de bara här
Under den tid då människorna finns i solen
På väg hem från festen långt efter att alla andra gått
Då tröttheten fått mig att inse att jag skulle somna ensam
Det skedde i samma stund som morgontidningarna bars ut
Och vi möttes på varsin sida av torget jag och tidningsbudet
Det var ju så varmt för en stund sedan ändå fryser jag nu

Just nu känner jag mig så ledsen så sorgsen
Och sorgsnare blir jag då jag inte vet varför
Och det blir inte bättre då jag försöker komma på varför
För då inser jag att det finns så många skäl, men ändå inget konkret
Det känns som om allt avtar, är det därför jag är sorgsen
Det känns som om allt är förbi, storhetstiden är över
Och kvar finns bara tomma ytor med minnen
Precis som ett torg utan människor, men med skräp som fångas av vinden.

Ett kyrktorn, en staty av en död hjälte och en fontän
Utgör kulisserna vid den scen där jag och duvorna är aktörer.
Ett drama djupare en det röda vinets effekter.
Där framför jag och duvorna ett drama, och torget är vår scen
Människorna som plockar ihop stånden är statister
Men var är publiken, var är alla människor.
Publiken, alla människor i solen har rest sig och gått
För de ville nog inte se mitt drama med hotande regn
Då de nyss sett sommarens oslagbara komedi.