Den suckar och gråter men är ändå minnets lunga. Den är full av känslor, avstängda eller på ytan. Den kommer när någon lämnar för att aldrig vända sig om. Den kramar ett hjärta och kommer när det blev för sent att säga förlåt. Den kan liknas vid ett sår som lätt går upp och tar sin tid att läka, ärret kommer alltid finnas kvar. Den kan få tiden att stanna upp och gå långsamt. Den skrämmer människor på flykten och får ofta bäras ensam, endast modiga törs se den i vitögat. Om du inte förgörs och trasas sönder av den kan den ge dig insikter och styrka. När du en gång har mött den blir du aldrig den samma som innan. Till färgen är den svart men den kan också vara vit. Den kan vara nära religionen och kan göra dig religiös eller förkasta allt som du någonsin har trott på. Den är orden som sades och frågan som aldrig ställdes. När du är mitt i den har du svårt att se att den faktiskt är en del av livet. Den får dig att sluta andas och din värld att kännas liten och trång. Kanske kan det kännas som om du håller på att drunkna i ett mörkt vatten och inte vet vilket håll du ska simma åt för att nå ytan. Den är en fantomsmärta.