De åren

hörde jag ofta

mistluren

varna fartygen

för det förrädiska grundet


tog för givet

att det var där ute

jag hörde hemma

det var mitt öde


Ensam

I en liten ranglig båt

I tät dimma



utan hopp

att någonsin

komma in till land


mitt hjärta

var en handgranat

och jag hade redan

dragit ut sprinten


med den

I handen

drev jag omkring

på öresund

och väntade