”Springer, fortare och fortare. Mina skor dunkar mot den hårda asfalten, de har blivit skitiga av gruset som ligger i vägkanten.
Vänder mig om gång på gång, hjärtat dunkar i takt med stegen.
Orkar inte längre men fortsätter ändå, snabbare än någonsin.
Vågar inte stanna, DET är mig i hälarna och kommer bara närmare för var sekund som går.
Snubblar på en sten, faller.
Måste upp men skorna är som fastspikade i marken.
Vänder på mig och ser DET bara någon meter ifrån mig.
NEJ!!!”

Vaknar med ett ryck, tårarna strömmar ner för kinderna och tröjan klibbar på ryggen.
Tänder den lilla blå lampan på skrivbordet som jag fick när jag fyllde tolv, den smyckas av små röda och gula fiskar som simmar runt i en cirkel.
Förstår inte varför jag har den kvar.
Går ut i köket och tar ett glas från skåpet, spolar tills vattnet är så kallt så det gör ont i munnen när jag dricker det. Fyller det en gång till och stiger med tunga steg tillbaka till mitt rum, råkar spilla lite på mattan när jag ska ställa ner glaset på fönsterbrädan.
Sätter mig vid datorn och trycker på strömbrytaren, kopplar upp mig på Internet och går in på Aftonbladet för att chatta.
Det tycks alltid vara lika omöjligt att komma på ett passande chattnamn, väljer att kalla mig för ”Vilsen själ”.

”Varför ska livet vara så hemskt för en del, medans andra lever som om dem dansar på små
rosa moln?”, skriver jag i ett förtvivlat försök att fånga någons uppmärksamhet.
Väntar ett tag och ignorerar alla äckliga förslag som ”Börje 35” och ”MrBIG” skriver till mig.
Börjar ge upp hoppet när plötsligt ”Shadow” skriver ett svar.

” Gud har valt att straffa några, andra inte. Jag tillhör de
straffade, jag lider varenda jävla dag och kommer att fortsätta göra det hela livet igenom. Vad jag har fattat så lider du också, eller hur? Varför skulle du annars välja ett sådant namn?

Det är som om han läser mina tankar, han vet att jag lider varenda minut som jag tillbringar här på jorden.
”Ja, det gör jag. Fruktansvärt mycket! Det går inte en dag utan att jag tänker ”om jag hade gjort så istället” eller ”det var mitt fel”

” Jag var med i en bilolycka för ca tre år sedan, blev lam från höften och neråt. Kommer aldrig mer kunna springa igen, spelade handboll efter skolan och älskade att röra på mig.
Men vad har hänt med dig då, du verkar ha varit med om nåt hemskt du med?”

Loggar genast ut när jag läst den sista meningen, kan inte…vågar inte.
Stänger hastigt av datorn och kryper ner i sängen med tårar i ögonen, gråter mig till söms med tankarna på vad som hände den där natten för nio månader och sju dagar sedan.

Skulle på Sannas sjuttonårsfest, jag skulle fylla först om två månader så jag var fortfarande sexton. Tog på mig min svarta snäva kjol, ett rött halsternecklinne och mina svarta examensskor. Sminkade mig lite extra för jag visste att det skulle komma många snygga killar, sådana som bara Sanna känner. Hon hade lovat mig att hon skulle presentera mig för några kanske tänkbara framtida pojkvänner, ett erbjudande som jag bara inte kunde säga nej till.
Satte upp håret i en hög tofs och sprutade min favorit parfym över mig, ställde mig framför spegeln och beundrade min svagt framträdande solbränna, det var i slutet av juni och värmen spred sig i hela kroppen.

Tog presenten under armen och gick iväg, hade bränt en skiva med alla hennes favoritlåtar. Hon hade redan ett berg av Cd-skivor hemma men hon kunde inte få nog av att köpa fler.
Sanna bor bara ett kvarter ifrån mig så jag var framme på nolltid.
Festen hade redan börjat, musiken dunkade ute på gatan och det vällde in folk som jag aldrig sett förr.

- Emelie! Där är du ju!
Sanna, iklädd en rosa somrig klänning, uppenbarade sig framför mig med ett glas vin i handen, hon gav mig en hård kram och visade mig in till resten av folkhopen. Jag räckte fram paketet till henne och började sjunga ”ja må hon leva” Fler stämde in och snart hade musiken tystnat och alla tog i från tårna när de sjöng. Folk trodde väl att vi var galna när dom gick förbi utanför huset.
När festen återgick till det normala igen var Sanna tvungen att gå på toa så jag stod ensam kvar i det stora rummet fyllt med en massa okända människor.

Mina ögon sökte som laserstrålar efter någon att prata med när någon plötsligt stötte till mig så hårt att jag föll omkull.
- Förlåt så hemskt mycket! hörde jag någon säga. Vände mig om och möttes av de djupaste ögon jag sett! Killen som knuffat omkull mig sträckte ut handen och tog tag i min arm och hjälpte mig upp. Hans hand var varm och stark.
- Det är ingen fara, lyckades jag få ur mig utan att höra vad jag egentligen sa. Stirrade bara in i hans mörkbruna ögon som om jag aldrig sett ett par förut.
Killen var iklädd ett par vanliga jeans och en mörkblå skjorta, kläderna verkade sitta perfekt på honom.
- Nicklas, heter jag. Tror inte att jag har träffat dig förut, jag hade nog lagt ett så vackert ansikte på minnet i så fall, sa han med ett litet leende.
- Emelie…trevligt att träffas, det kändes som om mina kinder glödde genom lagret av smink.
- Nöjet är helt på min sida, jag…
- Jaså, du har redan träffat Nicklas ser jag, det var väl kul, intersant?
Sanna var tillbaka från toabesöket med två drinkar i handen, en till henne själv och en till mig.
Hon såg redan lite rosig ut om kinderna men jag höll tyst, ville inte förstöra stämningen som uppstått i rummet när jag träffade Nicklas.
Sanna räckte mig glaset och jag tog en klunk, det smakade körsbär och sommar.
- Jag antar att vi kommer att ses vid fler tillfällen under kvällen, sa Nicklas och blinkade med ena ögat åt mig.
- Det gör vi säkert, svarade jag och log med hela ansiktet.
Han gick sin väg och jag följde honom med blicken tills han var ur mitt synfält, saknade honom redan.
- Kärlek vid första ögonkastet eller? skrattade Sanna fram.
- Äh, var inte dum nu. Vi pratade bara…..
- BARA pratade säger du, och det vill du att jag ska tro på, hihi.

Kvällen flöt på och jag lärde känna många nya vänner, men tankarna stannade hela tiden på Nicklas. Varje gång han såg på mig med sina mystiska ögon tycktes jag bli alltmer förtrollad.
Vi dansade hela kvällen och jag började bli ganska berusad vid det här laget, hade ingen aning om hur många drinkar jag druckit eller vad dem innehöll.
- Snurra då! ropade Nicklas genom den vrålande musiken.
Jag snurrade och snurrade tills jag var på väg att ramla omkull, blev så yr att jag var tvungen att springa till toaletten och kräkas.
- Förlåt, det var inte meningen att du skulle må dåligt, sa Nicklas och höll undan mitt hår när jag tvättade mig i handfatet.
- Det var inte ditt fel, jag har nog bara druckit lite för mycket, sa jag med sluddriga ord samtidigt som jag torkade av mig på den grå gästhandduken. Den blev lite smutsig av min mascara som jag försökte torka bort efter att den runnit ner lite över kinden.
- Vill du gå ut och ta lite luft? Vi kan gå till ett ställe där allt är tyst och stilla, ja, om du vill förstås?, frågade Nicklas med nyfikenhet i blicken.
- Det låter bra, ska bara säga hej då till Sanna och dom andra innan vi sticker.

Jag letade i nästan hela huset men Sanna syntes inte till, hon verkade ha gått upp i rök. Men jag hittade en av våra gemensamma kompisar som lovade att hon skulle hälsa till henne att jag var ledsen att jag inte hann säga hej då och att vi skulle höras nästa dag istället.

Jag tog min jacka och vinglade ut till Nicklas som stod och väntade vid grinden, tog honom i handen och började gå.
- Jag borde nog gå hem egentligen, jag bor bara tre minuters gångväg härifrån, sa jag i en gäspning stor som ett fotbollsmål.
- Snälla bara en liten stund, vädjade han och gav mig en blick jag inte kunde motstå.
- Ok, men bara en kort stund, mamma kanske börjar bli orolig.
- Äh, kvällen är ung, för att vara exakt så är den lite över två, det är lugnt.

Vi gick en stund under tystnad, i riktning mot skogen. Plötsligt stannade han och tittade allvarligt på mig.
- Emelie. Jag har aldrig känt så här för någon annan förut.
Han drog min kropp närmare hans och kysste mig. Först mjukt och försiktigt, sedan allt hårdare så jag knappt kunde andas. Försökte vända på huvudet men han höll det i ett stadigt grepp med båda händerna. Jag började tycka att det gick lite överstyr, jag kände inte den här killen egentligen.
Lyckades komma loss från hans järngrepp men istället högg han tag i min arm.
- Aj, vad gör du, det gör ont! Lyssna på mig Nicklas, vi känner ju knappt varandra, ska vi inte ta det lite lugnt?!
Han drog mig på nytt intill sig, denna gången med något mörkt i blicken. Började bli lite rädd nu, jag var helt ensam i skogen med en kille som jag bara känt i några timmar. Han kramade mig så hårt att jag kved.
- Snälla, släpp mig, du gör mig illa. Nicklas lyssna på mig då! Släpp mig för helvete!!!
- Jag tänker inte släppa dig innan du har gjort färdigt det du startade, du visste lika mycket som jag att det skulle gå så här långt!
- Vad pratar du om, Nicklas du beter dig som en idiot!

Men det var ingen idé att säga emot.
Han kastade mig framför sig, tvingade mig att gå längre och djupare in i den mörka skogen.
Försökte springa ifrån honom men det var lönlöst, han var mycket snabbare än jag och hela tiden snubblade jag över grenar och rötter som låg på marken.
Han fällde mig med foten så jag trillade och skrapade upp benen mot den barriga marken, kastade sig över mig och höll fast mina armar över mitt huvud med en hand, så han hade den andra fri.
- Hjälp mig! Aaaaaahhhh!!!!
Han gav mig en hård smäll över munnen och tryckte sin kalla hand mot den så jag inte skulle kunna skrika mer.
- Skriker du en gång till slår jag ihjäl dig istället!, väste han andfått fram. Jag tror du njuter mer av det här, eller vad säger du?, sa han med hes röst och hånflinade.
Det smakade blod och värkte i ansiktet, var så fruktansvärt rädd att jag skakade i hela kroppen.
Han tog bort handen från min mun och började istället dra upp min kjol och dra ner gylfen på sina jeans.
Jag grät så det värkte i ögonen, kunde inte göra något motstånd överhuvudtaget, han låg med hela sin tyngd på min kropp, försökte sparka honom i skrevet men misslyckades gång på gång.
När han drog sönder mina trosor blev jag helt förlamad, kunde varken skrika eller röra mig. Kopplade bort verkligheten, tänkte ”Detta händer inte mig, det är inte min kropp han rör.”
Men smärtan gjorde mig påmind gång på gång.
Han tog några sista hårda tag, sen föll han över mig med ett utdraget stön som jag fortfarande kan höra ekandes i huvudet.
När han var färdig ställde han sig upp och log.
- Nu, är jag nöjd.
Det var det enda han sa innan han gick sin väg.

Låg kvar tills jag var säker på att han hade försvunnit, sen reste jag mig yr och illamående upp på mina darrande ben, hela min kropp tycktes dunka av smärta…samlade ihop vad som var kvar av mina trasiga kläder och började gå hemåt.
När jag väl stod innanför dörren började chocken sakta släppa och jag förstod vad som hade hänt. Stannade inne på mitt rum nästan hela dagen.

Gick runt som ett spöke i huset, och vid middagen började min äldre syster bli misstänksam. När vi stod och diskade så stannade hon plötsligt upp mitt i en rörelse, såg mig djupt i ögonen och frågade,
- Hände det något på festen igår som jag bör veta? Du har gått runt här i huset hela dagen som en osalig ande, knappt sagt någonting om festen och undvikit att se någon av oss i ögonen. Du ville inte ens ha någon middag. Det lilla du åt kunde knappt mätta en treåring. Så vad är det som har hänt? Nått är det i alla fall, det ser jag på dig.
- …Nä, det hände inget speciellt. Fick väl bara i mig lite väl mycket att dricka bara. Är bara lite bakis.
Hon tog tag i mina armar o tittade allvarligt på mig. Försökte få henne att släppa taget men hon hade mig i ett stadigt grepp.
Vid det här laget brännde tårarna bakom ögonen.
- Jag vill bara hjälpa dig…inget annat, men då måste du säga sanningen till mig. Så…vad hände igår?!
- Han…, började jag med så tunn röst att det bara blev till en viskning.
Han var så snäll…helt underbar…men sen…han…
Blev tyst och gick bort till fönstret.
- Det gick överstyr…han blev arg…jag ville inte…
- Tyst, du behöver inte säga mer, sa hon och kramade om mig.

Då kom tårarna och ilskan och alla känslorna upp till ytan och jag bara föll ihop i en gråtande, hulkande hög på golvet samtidigt som min syster vaggade mig fram och tillbaka i sin famn.
- Han våldtog mig! skrek jag desperat.
Vi satt där en lång stund och jag grät tills jag knappt hade ork att andas.
- Gå upp och lägg dig och försök sova nu. Jag pratar med mamma och pappa så får vi prata mer om det här sen eller imorgon när du vilat lite. Är det okej?, frågade hon samtidigt som hon strök bort håret från mitt ansikte.
- Mmm mumlade jag till svar…orkade inte protestera eller säga något mer.

Jag föll i en djup drömlös sömn, vaknade sent nästa dag och gick ned till köket för att ta något att dricka.
Hela kroppen ömmade och spände för varje rörelse, kände att det sved ordentligt över munnen och vänstra kinden där han slagit mig. Ännu en påminnelse om vad som hade hänt.

Hela familjen samlades senare under dagen…alla grät och min syster satt och höll mig i handen hela tiden. Jag var knappt närvarande under samtalet men jag uppfattade ord som, ”anmälan”, ”pojkens namn” och ”lilla gumman”.
Mamma frågade om hon skulle följa med, men jag bara skakade på huvudet och tittade på min syster.

Vi satte oss i bilen och körde iväg mot polisstationen.
Kände illamåendet komma igen. Ville vända om…eller bara försvinna om jag nu hade kunnat.
Klev ur bilen, tittade mig nervöst omkring, tänk om någon jag kände såg mig nu.
Gick med tunga steg fram till dörren…tvekade lite, då tog min syster min hand och log. ”

...................

Emelie gick till polisen och berättade hela historien, det blev en utredning som senare ledde till en rättegång. Domen blev: Nicklas Bengtsson 18 år döms till 2 års fängelse för sexuellt övergrepp mot en minderårig flicka.

Nu lever Emelie ett ganska normalt liv och umgås mycket med sina kompisar och studerar andra året på Estet- teater och dans.
Hon går regelbundet till en kurator som hon snabbt fick förtroende för och försöker bearbeta vad som hänt. Emelie själv har startat en sida på nätet för tjejer som varit med om liknande händelser och problem och det har hjälpt henne mycket.
Emelie är en glad och positiv tjej, men hon plågas fortfarande svårt för vad som hände den där natten, natten för nio månader och sju dagar sedan. Den natten kommer hon aldrig att glömma.