Med dina händer runt min midja
kommer du en dag orka lyfta mig
med kall sand pressandes mellan dina tår
aldrig förut så stadig och stark,
kommer jag vara säker i dina armar
och du är räddad i mina





Vi packade ihop det som höll oss samman
Kastade
skriken,
smärtan,
din nertrampade tillit,
glöden som mellan blåst och gråt
små nyanser av ljus
slocknade,
min otrohet
Vi släckte lamporna i vår enrummare där ångesten aldrig gick att vädra ut och blickade aldrig tillbaka
mörkret smekte våra ryggrader
tveksamt
la du dina darriga fingrar i mina händer
Jag vill bara lära mig leva igen

sa du, med din hesa röst,
så trött
och förstörda
jag vet hur mycket du ville skrika ut
ATT; KAN DU BARA ÄLSKA MIG FÖRIHELVETTE?! HUR FAN SKA JAG KUNNA GE DIG ALLT PÅ NYTT IGEN NÄR DU STAMPAT MIG I BRÖSTKORGEN SÅ JÄKLA HÅRT ATT JAG KAN INTE ANDAS LÄNGRE,
Jag är så jäkla djupt nertrampad i asfalten, älskling
orkar inte,
andas längre

och du vred om nyckeln i tändningslåset,
det har nog aldrig varit så mörkt som den natten
tystnaden har aldrig låtit så mycket
jag kände att du grät
men jag kunde inte röra mig
Vi åkte i dagar till vårt nya liv
vår återfödelse
jag vågade inte hoppas på morgondagen
men lika tyst som din själ
bad jag till något jag inte tror på att




När denna förbannelse har lagt sig
och mörkret inte längre skrämmer oss
ska jag hålla dig så hårt
och lyfta dig
rädda dig