Jag ska bli den mamman jag aldrig hade, lovade jag mig, innan du fanns.
Vad visste jag då om föräldraskap.
När du skriker att du får panik och jag efter så många sömnlösa nätter med din lillebror, orkar inte trösta, inte egentligen, inte med värme och moderlig ömhet.
Du känner det, det syns. Men det tänker jag inte på förrän jag lägger mig bredvid dig när du somnat. Det är då allt känns. Då kommer alltid ångesten över dagen, över allt jag inte var för dig, allt det jag en gång lovade mig själv.
Och det handlar inte om ork alltid. Utan kapacitet. Ibland ger jag allt men det räcker inte till. Och du förtjänar så mycket mer, villket jag viskar över dina slutna ögonlock.
Och jag finner lugn i att du får vila, bort från mig. I din egna drömmars verklighet där jag kanske är den du hoppades, och den jag hoppades.
Min kärlek för dig har inga gränser men jag vet att du inte tror på det. Du tror att den kan ta slut eller pausa en stund och ibland när du frågar om jag ska lämna dig så vet jag precis hur du känner. Ändå kan jag inte övertyga eller motbevisa dig.
Och jag tror, att i framtiden. Kommer du hålla en hand på din utspända, mjuka mage. Och känna en mötande kroppsdel på insidan. Och viskande lova den lilla varelsen på andra sidan, att en dag ska du bli den mamman som du aldrig hade.