Först nu

börjar jag förstå

lite av


varför jag inte känner mig

hemma I fina rum


mitt hjärta

bor kvar på gatan


och jag vill

bara in och värma mig

en liten stund

inte bosätta mig där


det är i smutsen

det vackra

kan ses

så tydligt och klart



ett rentvättat lakan

som luktar lavendel

på ett sjaskigt härbärge

i nörrebro


en kopp kaffe


äntligen

en cigarett


några vänliga ord


och ett skratt

mitt i

den djupaste

hopplösheten



Vi må kallas okunniga

och har varken skrivit

eller läst tjocka böcker



men vi bryter brödet

och ger halva till honom

eller henne


som för tillfället

sitter bredvid



och säg är det inte märkligt

att det finns en massa

skarpa hjärnor


och fina universitet

runt om i världen



men inte mat

så det räcker till alla