Du lärde dig efter många år att det inte var orden du skrev som gav dig ro. Det var inte heller det att du skrev. Det som gav dig ro var att ta fram block och penna, sitta med dem, med händer och ögon, och känna fibrer under tankar. Lim och lin och ris och bläck. Fläckarna trängde ut ur huden, inte in. De gav dig ro. Och att sedan lägga undan block och penna på sin plats. Det gav dig ro att platsen inte var.. betydelsefull. Där du lade allt, där du blev av med allt. Ord med skuggor från fläckiga fingrar på papper som du lägger samman så skuggor faller längs fina fibrer och gör glömskans mörker.