Havet ligger sju mil från staden och sju mil tog vi bilen för att känna doften av tång innan de stängde infarten ner mot vattnet för bygget. Landet som doftade lika vid varje kust förut stänger numera till på vissa platser. Tången tar sig inte heller överallt, ligger inte kvar längre där andra arter tål avfall bättre. Sju mil tog vi bilen för att ta farväl, av tång.

Du grät på vägen hem.

Jag gasade genom din sorg, tät som skogen. Någon gång går det att tränga igenom. Det går att tränga igenom. Den tanken var vad vi höll i handen de gånger vi måste släppa varandras. Händer. Jag håller din än, men åker inte längre till havet.

Den här landsänden är evig. Vrider sig själv kring vägar mellan byggd och vatten. Rötter, bäckar, tränger igenom varandra tyst. Sjutusen år av hemliga stigar. Allt vi far förbi. Allt vi inte tar oss till.

Landsänden är evig. Vrider sig själv. Rötter, bäckar, tränger igenom varandra. Din gråt tränger tyst sju mil genom min kropp. Mina ord följer, genom pulsådror och ljumskar. Försöker fara förbi och framför. Leda din gråt till sitt vatten, till doft av tång någonstans, när tiden är inne. När allt det täta i ditt bröst har lättat.