Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
man ägnar för lite tid åt att drömma


Drömmarnas ögonblick

Levande ljus som håller andan på soffbordets sargade yta
Och du på knä mellan mina ben där jag sitter i fåtöljen, jag ska inte ryta
Mina fingrar som håller fast ditt hår, och mina ord som tränger genom dina ögons tårar
Och jag skymtar ditt djup, finaste jag lovar, det finn kärlek som inte sårar

Och jag pratade om dina drömmar som om drömmarna var tätt intill dig
Jag ville att du skulle kyssa orden från mina läppar då dom kom ur mig
Jag pratade om drömmar som var verkliga där och då, här och nu
Kom hit, låt mig visa dig, lev dina drömmar, jag drömmer som du

Filten som du virat kring din kropp ligger kvar på vardagsrummets golv
Och vi intog kvällsvard vid, sju, det var länge sen klockan passerade ”tolv”
Och jag såg att du grät, och jag kände att du trots rädsla tog emot min kropps värme
Finaste, kom, det finns och det finns ännu mer om du kommer lite närmre

Och jag pratar om dina drömmar som jag pratar om verklighet, våra drömmar
Det är också mina drömmar, och så den där kroppen som värker, begär och ömmar
Dina ögon ser rakt in i mina och dina läppar rör sig utan att lämna ifrån sig ett ljud
Just där och då lever vi våra drömmar samtidigt som mina fingrar tar för sig av din hud

Stående på knä mellan mina ben andas du lugn, du andas ro
Och jag känner själen din, den fyller sida efter sida i min saga om Örebro
Jag lovar att när du finner stunden då du ska resa dig och gå ska jag du få hjälp av mig
Då vill Jag dra upp dina trosor och se till att de sitter som de ska, låt mig hjälpa dig

Jag pratar om dina drömmar, drömmarna är början, inte sagans slut
Jag försöker ge dig en glimt av hur verkliga de kan bli om de levs ut
Du står där på knä mellan mina ben och våra drömmar kläs av medan vi lever dem
Du har en nakenhet inom mina fingrars räckhåll, finaste Örebro är alltid vårt hem

Dina blåa ögon är som blått ljus genom ett tunt lager av vattendroppar på en yta av glas
Och jag ser din själ som blommor med mörka blad, din kropp är en vas
Jag måste låta dig gå, jag har inte en aning om du kommer igen, jag kan inte göra mer
Det är världen jag lever i, det är den du är, ändå måste vi ta emot det goda som livet ger




Fri vers av PPQ
Läst 211 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2013-12-11 11:50



Bookmark and Share


  Ordregnspoeten
Vad märkligt att jag just innan jag läser det här skrivit och frågat var kärleken är i det här samhället. Mycket bra skrivet av dig om hur det ofta känns och är.
2013-12-11
  > Nästa text
< Föregående

PPQ
PPQ