I ett hus där alla sover. Finns särskild magi för nyvakna barnfötter. Solen, redan varm, rufsar morgonhår, smeker morgonkind och med nytäljd barkbåt i hand rör jag mig snabbt över mossa och rå gråsten. Spegelblankt väntar för sjösättning.

Om jag hållit det magiska framför dina ögon ville du då ha sett det? Ugglan i trädgården? Guldskimret i morgonsolen? Det som fastnade i ögonfransarna, så man inte riktigt kunde se det andra?

Du tar optimisten och ger dig av. På stranden växer ångest. Men du kommer tillbaka. Alltid. Men av magin finns inget kvar. Och det var alltid så. Trycksvärta är svårt att värja sig mot. Liksom dödögon.

Om jag bara varit större starkare listigare klokare ja allting utom den jag var. Hade jag då kunnat visa dig allt det som jag såg? Överlevnadsplåster och osynlighetskräm. Piratskeppen gömda i bukten.

Du står på bryggan och skrattar. Runt mig döden. 

Olikhet. Jag bakar scones om morgonen. Kaffe och varm saft. Olikhet.

Du tatuerade dig på utsidan. Tog den synliga platsen. Drogade dig så det skrek. Barnen, kvinnorna och spänningen. Jag tatuerade mig på insidan. Tog det osynliga och injicerade giftig trygghet hämtad i blodpåsar, hos familjen Korrekt tills man kräks.

Men vi slutar aldrig kämpa för livet. Du på ditt vis och jag på mitt.

En frisyr lär mig vad som gäller. Det är alltid mest synd om dig. Du är alltid viktigast. Du är den som betyder något. Arvsperspektivet är i hela sin aspekt. Lika kvävande som en officersuniform.

Jag vet din vrede. Men du vet intet. Och liksom hon ville du inte kunna höra. För du ser bara en slags ben. Och ditt indianhjärta. Det som ibland skar igenom. Svartklistret. Det lade du till sidan för att skjuta mig. Rakt igenom. För "kärleks" skull.

Men vi minns allt olika.

Också det.