Dagen är havande.
Nu tystnar förnekande röster.
Det brutna läks,
en rörelse lika omärklig
som när sköterskan ställer fram ett vattenglas
medan patienten dåsar i hettan.
Intill trevande insikter
ska vi hålla oss.
Vi upplöstes inte
utan måste uthärda skönheten
fastän den åter ska avlägsna sig.
Förtroligt är det att vara
för vi talade sällan om hopp.
Så länge var vi kvarglömda i ruiner.
Vi hörde en tunt beslöjad röst
intill döden trött.
Men nu ett tag
ska svalorna väja
för våra kroppar.