I

Inte alltings början
men en av många gryningar
Framtiden gömmer sig i det svarta skynket
över fotografens huvud
Det blänker lekfullt i kvinnans ögon
som av vintergäck bland scilla
när skeendet blir blixtrande ljus
Vänta vänta lite till alldeles stilla
Bilden fordrar tålamod
en förhoppning till det ännu inte synliga
Hon ser inget av det som ska komma
medan fingrarna värker av åtrå
Linsen: en brunn av tid
och någonstans i djupet
det som blir till mig
Det är möjligt att någon skulle säga
att även du finns där

Två svartvita fotografier
en första presentation av temat
ett preludium av ung lust till den begränsning
som livet avlar bär och föder
Med honom förlovad
för de andra förlorad
Hennes ansikte är en småländsk vår
hans blonda mustasch är mode och stil
Han har segrat utan att blöda
för än är det 1912
Inga världskrig är nödvändiga
åkern är nysådd utanför fönstret
Det spirar inte i den steniga jorden
men snart är även denna vår saknad
i en tid med ostämt piano åderbråck
och riven glasveranda
I denna stund är ännu allt förväntan
den är ring och frö och krusat hår
Och ögonblicket blev trygghet och dimma
det blev glömska svett och porträtt i en sal

Se
Det är jord och kärlek i deras blickar
Jag hör den gamla klockans slag
Det är tidig vår i Småland
och hela mitt hus är i vila


II

Inga hästar fnyser i stallet
En ensam skata sitter högst upp i björken
och spanar på oss som är här just nu
Jag undrar om det är samma fågel
som har sett allt
Den brukar tiga som i sorg
efter att ha sett men inget kunnat göra
Då har den också sett
att inga varma kroppar vilar i våra spiltor
och att namnen snart är glömda
Dammet vilar ostört över allt
som en vänlig hand
Allt har en gång varit händernas
Stallet och åkern där tranorna landar
havet och Europas länder
Allt har varit berört
varit de skrovliga och barnmjuka händernas
de älskande och spelande
förmultnade händernas


III

Säden ska bli sådd i morgon
Den är fylld med solförväntan regnglädje
och den tecknar sommarord på mullens svarta tavla
Härinne har livet åldrats
strukit alltför många streck
över det som redan blivit skrivet
Såddens skrift har ännu inte fått sin plats
där axen kan växa sig till förväntad mognad
En människas förväntade mognad
har inte med ålder att göra
Vissa av oss börjar som hålögda maskrosbollar
som barnen blåser bort i leken
Ibland är blicken en plundrad hällkista
där nässlorna härskar
Det finns mänskliga möten som inte går att utplåna
som kommer upp likt stenar efter tjällossning
Bönderna i mitt släktträd böjde sig lugna mot stenen
bar bort den för att så eller plantera
Din frånvaro ligger kvar som ett flyttblock
Mötet med dig kan inte grävas upp
Allt jag kan är att vända bort mitt ansikte
när alla sinnens styrka har lämnat mig


IV

Verandor kan byggas upp igen
även om de varit borta länge
Kanske kan vissa robusta förhoppningar
också rekonstrueras
Somlig glädje förblir som jämförelse
alltid någon annanstans
Som röken från en cigarill ringlar den ut
genom det öppna fönstret
och bara askan ligger kvar löjlig komisk
i jämförelse med vad som finns
i andra flyktingars nätter
Det är mycket som är någon annanstans
och bara finns som jämförelse
när man flytt till denna gård
Du är någon annanstans
Här är rum där jag inte hittar
något tappat hårstrå från dig
vita lakan som inte doftar av dig
Glaset i min hand är äldre än oss båda
än de nyplanterade syrenerna därute
äldre än besvikelserna
Spröda som detta glas var kyssarna och tankarna
intill andra syrener en annan vår någon annanstans
Detta vin är vad som återstår
Och in i verandan kommer skymningen


V

Åkerns längd till skogsbrynet
och världen sedan mil efter mil
Aprilblått ljus överallt
denna Blå Måndag
Som ett förtroligt tecken
är flygplanets streck genom inom
helt nära detta: solvärmen grusgången
Quincy Jones och vimpeln
som smattrar mot flaggstången
En stillsam eufori
Detta är världen
och det är visst vi som bor här nu
medan den sista snön smälter
och ett ökenkrig går mot sitt slut
Du är som en början
ett längtat brev genom granskog
och över tranornas åker
Du liv
Du rymd i detta nu
Medan knoppar ännu finns
är du glädje samtidigt
överallt
nästan omsorgsfull


VI

Det förflutna under det synliga
likt bortglömda lökar som strävar ut
ännu inte förmultnat liv
som vill blomma ut sin mening
Då är inte någon annanstans
Då är alltid här
och denna plats är allt som varit
Smältvattnet porlar där ute
på de aprilstinna fälten
för att bereda marken för alla minnens gröda
så att folkens liv all lust och avlandet
kan spränga jordskorpan
Tjälen som en omedveten neuros
ingen frost men ett rop
frustrerat
nerifrån backen
som om det kom inifrån mig
som om det var inne i mig det klöste och mullrade
Ingen sorg men kanske ett minne
av ett sådant ord också närvarande
Endast flugornas irrfärder mot rutan
påminner om att resa
Jag fångar en av dem stilla
över den skälvande kroppen
Detta djur är inte Skönhet
men hon lever och vill ut
Som det som kanske var en sorg
släpper jag henne
En annan sorts tystnad nu:
vidöppen


VII

Wordsworth skrev om liljor
och våren har kommit igen
med påskens gula blommor i trädgården
Kvinnorna kommer och går
samtalande i mina rum
om kärleken och om sådant som den gör med oss
om dikter som Wordsworth skrev när han var gul
och om allt det som är gult om våren
om gul kärlek i Wordsworths dikter
och om vad som kallats kärlek i dessa rum
Gul är världen denna påskdag
gul som svekets kyss
men även gul som när ett barn målar solljus
över allt
och någon läser liljedikter i mina rum


VIII

Sista april är en sång
en svårtydd myt
är strofer om knappt tänkbara varelser
som måste klyvas för att nya världar ska bli till
Sådana finns i vissa skapelsemyter
de dör med en av alla dessa dödar
och får ny form - som vi:

I Lundagård syns färska avtryck
en student i frack har passerat gräns efter gräns
på urvinterns sista dag
Spår vid cementfyllda trädstammar
och under dessa råkbon
vars invånare är rop över slätten
Hes är också min strupes lust:
att få vara delaktig i storyns skapelse
I de små rummens sorger
är öppningen mot grönskan ett smutsigt fönster
därför denna vandring
rastlöst vida omkring
Jag är den student som går i den leriga parken
och din ryska profil är inte där
Än ett tag kommer jag att vänta dig
sedan blir det allt tydligare att sprickorna
leder till öppet vatten
SMHI varnar för islossning i Torne älv
slätten bågnar under lerans bördighet
Det är ett land som får ny gestalt
av ben och blod
Den stärkta skjortans bröst knakar som is
som vet att dess tid är slut


IX

Majregnet är kallt idag
Utspridda halmrester över åkerlandskapet
I tanken ljus och soldis måsar hav
och din solbrända hand som vilar på fyrens räcke
Det är vi som är i fyren
En okänd man hostar till
halvkvävt som om det skedde en inspelning
En retning i halsen som inte går att dölja
även om den stör det mjuka vindbruset
i Långe Jans orgelpipa
Och all denna ömhet som kittlar mig på insidan
när du ser på mig och pekar ut över vattnet
mot två svanar som är för sig själva som vi
En smekning rullar upp och ner och vill ut
den värker i fingertopparna och i allt som är kött i mig
Smärtan när konserten får förbli ostörd
och beröringen pressas ned i maggropen
Märkligt att en beröring kan vila där
som ett nyfött djur
i väntan på att slickas
Redan då fanns detta majregn hos oss
som aning och dödslängtan
Ensamheten är ett växande kön
medan vemodet slungas över trakten
och alla fyrar har slocknat
Idag lyssnar jag men måsarna tiger
och inget blir bättre av att söka dig
Det finns inte längre någon soluppgång
då kan jag kan få breda ut ditt hår
En sådan morgon har kanske aldrig funnits


X

I glömskan har jag sänkt mig ner
för att djupets källor skulle ge mig klarhet
Skratten på de vita trädgårdsmöblerna
och psalmsången när predikanterna var på besök
din sång och dina pudrade kinder
sådant kan anas i dunklet
om man vågar vända sig om
mot det som inte kan beröras
Det är borta nu som om historien är en bygd
där strålning har läckt ut och gjort allt öde
Allt är borta och jag står förstummad
i försommarens ljus när porten slår igen
Invid jordkällaren blommar klarbärsträden
bara doften av fuktig jord påminner
om vad som förflutit
Kanske är det tid nu att söka efter hopp
Allt upphör och allt ska vara försvunnet
med månadernas tolv årtag över sjön
och varför skulle inte sorgen gnaga mitt inre
och sedan är det ännu en gryning