Den dunkla landsvägen skrämmer mig inte längre. Utan fruktan tittar jag in i de öde husen. Jag lyssnar orädd på de mörka trädens sus och rasslet från de gamla verandorna.
Jag minns fast jag har glömt och vissa saker kommer man alltid att veta. Som hur åkrar, gläntor, stigar och små vattenpussar vid skogskantens kärr aldrig kan besökas igen. För det var där vi lekte under molnen och det är där vi i så fall måste mötas igen. Det är där vi måste få det osagda sagt och det ogjorda gjort.
Fast ännu mina klackar trampar samma asfalt som när stegen var springande och bäckarna ännu alltjämt flyter vid min sida så kan jag inte rå för det; när jag stirrar in i fönstren på de utdödas hus rör sig ingenting längre bakom malätna gardiner. Och kanske just därför kommer vi aldrig mer att återvända.