ja:

din oförmåga
talar om kärlek
hur gärna du vill
vet jag
och önskar
att du kan tyda
samma trofasthet
när det rinner
mellan mina
paralyserade fingrar

vi är människor
vi kan förlåta och leva
länge i ickelandet
frånvarons öknar
stenarna och groparna
den tomma horisonten

vi har inte haft sol på länge
kanske har det skyddat oss
det gråa täcket runtom

kanske vid isarnas smältpunkt
stunden för längtans forsar
får berggrunden sprickor
det kan vara en bra sak
vi kan behöva bändas upp
gå sönder och lämna
formen bakom oss; nyfödas

tills dess
erbjuder jag dig mina brister
att sörja dem tillsammans
är den gemenskap
vi hänvisas till