Förkroppsligandet av rymd, tiden som förflyter mellan död och födelse. Inuti farkosten, den gravida formen av liv, fram och tillbaka, i sin mun. Spegelgångar, in överallt, och lammets blod struket över solen. Du talar om Regnet, skjuter pilar mot himlen och ler. Ditt hår över mitt bröst i en smekning, som född ur alla smekningar som någonsin förts över miljoner kroppar före min. Av två kvistar skar vi två gestalter, gav dom kärl, gav dom blod och liv, sedan gick vi mot sjön.