I ett timglas är det lätt att förlora sig själv till tidens evinnerliga flöde. I sandkornens stormar tappar man uppfattningen och allting flyter ihop till ett mellanting, nutid, dåtid, framtid: Ingenting spelar längre någon roll.



I dåtiden var du olycklig. Du grät.

Nu gråter du.

I framtiden faller tårarna mjukt mot sanddynan, kristallklara vattenpärlor absorberas ut i intet. Mina spruckna läppar viskar orden som aldrig någonsin finner något riktigt fäste: "Vem är du?"



Ett brus, ett hiskeligt rassel och gravitationen ändrar riktning. Flödet backar, flödet går åt andra hållet. Cykeln återupprepas, vi faller.

Huset är ett ruckel, dörren står vidöppen och slår fritt. Stormen närmar sig. I ruinerna ruttnar själen, kullisserna faller för ögonen. Allt svartnar.

Nu vaknar du igen, gråten i halsen springer du till vardagsrummet. Hur kan jag berätta för dig att du befinner dig i dåtidens boning?

"Vem var du?"



Cykeln återupprepas. För vem kan undkomma en sandstorm?

I ett timglas är det lätt att förlora sig själv till tidens evinnerliga flöde. Du skriker.

"Hon skriker!"

Inget händer.

I sandkornens stormar tappar man uppfattningen och allting flyter ihop till ett mellanting. Du flyr.

"Hon flyr!"

Ekot återvänder.

Ingenting spelar längre någon roll.

"Inget spelar faktiskt någon roll."

Det gör det inte.



Timglaset tippar över bordskanten, glaset brister. Sandkornen rullar ut på golvet. Den lokala tidsrymden är krossad, förintad. Ingen kan återställa den interna balansen, kanske ingen som vill?

Sagan har en början och ett slut, den garantin gäller för alla. Men ingen kan förutse vilken innebörd slutet har för den drabbade.

Ingen.

Någonsin.

Som Saharas öknar breder sig sanden ut över din mikroskopiska ytan som den nu frigjort från dess balans, dess harmoni. En liten yta nedfläckad av kritvita stenar i miniatyr blandat med större glasskärvor. Trampar du på min fristad skadar du dig, fast mig mosar du under dina fötter.


Frågan är dock: Vem som sårar vem mest?