Det är egentligen på natten det äter upp mig. Likt en hungrig tiger som fångat sitt byte försvinner jag mer och mer och egentligen, gör det mig ingenting. Ingen ser. Ingen hör. Ingen vet. Det är bara jag och mina demoner som turas om att andas i svarta lungor fyllda av rök. Rummet krymper medan jag klättrar på väggarna i mitt huvud. Nätterna såg inte alltid ut såhär. Det fanns en tid jag inte vaknade kallsvettig av mardrömmar, som i själva verket är filmer från en verklighet. Min verklighet. Jag var gladare på den tiden, mer älskad också, antar jag. För vem kan älska en trasig själ? Vem kan älska någon som inte älskar sig själv?

När jag vaknade den morgonen, dagen efter det, så ställde jag mig framför spegeln och frågade hur det var meningen att jag skulle känna mig. Jag visste inte, och stod och väntade på ett seriöst svar. Var det meningen att jag skulle låtsas som ingenting? Skulle jag berätta för någon? Mina föräldrar? Min bästa vän? Polisen? Jag började ostoppbart att fnittra vid den sista tanken. Fnittret bröt ut till ett hysteriskt skrattanfall, som i sin tur snabbt byttes ut mot tårar, det slutade med att jag satt där och grät som om jag förlorat den jag älskade mest i hela världen. På sätt och vis hade jag det.

"Är det okej att vilja dö ibland?" frågade en vän mig en gång. Det var innan jag själv kunde fråga samma sak. Jag svarade "Ja det är okej, men det som får dig att vilja dö, är den viktigaste anledningen till varför du måste fortsätta leva." Jag hann aldrig smaka på orden efteråt, eftersom jag inte hade en aning om vad jag precis hade sagt. Hur kunde jag veta? Jag var 14år och hade aldrig haft en grop i min väg när jag sa det, jag kunde inte förstå hur man kunde vilja dö nu. Livet har ju knappt börjat?!

Det dröjde inte länge innan jag förstod. Det var oktober och jag och mina närmsta tjejkompisar skulle ha fest, och kvällen bjöd på skratt, sprit och spyor. Strax efter 2 blir jag avsläppt på andra sidan vägen av mitt hus och jag ska just gå över när jag dras bakåt. Släpas. Bakom en parkerad bil slänger han ner mig, där asfalten väntar hårdare än någonsin. Jag försöker skrika men jag är liksom inte där. Min kropp sviker mig. I takt med att mina strumpbyxor dras ner blickar jag över vägen, mot mitt hus. Jag ser mitt mörka fönster och det är som att jag står där i mörkret, och tittar på.

När min kropp samlat sig och bestämt sig för att samarbeta så försöker jag att skrika, hans hand är snabb med att täcka min mun och jag vet inte om det var kylan, chocken, alkoholen eller brist på syre som fick mig att tuppa av, men när jag vaknade var han borta. Jag reste mig inte med en gång, jag kunde inte känna mina ben och jag tänkte om jag hade tur skulle jag kanske frysa ihjäl. När jag hörde hur en bil på avstånd närma sig, grips jag panik. Tänk om han kommer tillbaka. Jag får från okänd plats kraft till att resa mig upp och drar snabbt upp mina strumpbyxor och trosor och går de 20 meter som hela tiden funnits där, till mitt varma hem, trots att det kändes som så mycket mer.

Klockan var inte så mycket när jag kröp ner iskall och trasig i min säng, kanske skulle jag slippa undan en utskällning och en lektion om vett och etikett när jag vaknade. Efter många timmars stirrande upp i taket, somnade jag i fosterställning. Jag ignorerade att jag knappt hade någon känsel i mitt högra ben när jag vaknade dagen därpå och det var då jag fann mig själv ståendes framför spegeln. Frågor som jag omöjligt hade kunnat svara på blev som vapen från en trasig själ till en annan. Vad skulle jag göra nu?

När du vaknar en morgon och inte har en aning om varför du lever, vad du lever för, när hela din värld är i obalans, finns det inte mycket kvar att göra. Antingen avslutar du din smärta, tar det där sista andetaget som du en gång fruktade. Eller. Tar tag dig själv i nackskinnet och säger att du är en överlevare så många gånger som det behövs för att du ska tro på det. Trots att jag alltid lyckats halka in på alternativ två, så är jag bara just det, en överlevare. Mitt liv är den ena lögnen efter den andra och bara för att jag kallar mig själv för överlevare, betyder det inte att jag faktiskt lever.

Varje centimeter av drömmarna som fanns är nedtrampade, spottade på. Det finns inte en chans att jag kommer få det där lyckliga Disney-slutet som jag levde för när jag var liten. Jag är en person som man antingen alltid känt, eller aldrig kommer lära känna, för likt Törnrosa har jag en mur med törn runt mig. Den skyddar mig från allt, förutom de demoner som alltid hittar mig om natten. Det fanns en tid, jag trodde jag kunde få uppleva det där "Och de levde lyckliga i alla sina dagar" med någon. Jag stirrar på mig själv i spegeln och viskar "Vem skulle någonsin kunna lära sig att älska din trasiga, smutsiga själ?"

Jag synar mig själv från topp till tå och skakar tyst på huvudet när jag svarar min egna fråga.

- Ingen.