Ibland falnar glöden i själen
eller om ljuset helt enkelt blir trasigt
man märker det inte alltid
förrän det blivit alldeles för mörkt

Det är som när man sitter i ett rum och läser
utan att märka att skymningen faller
å först när det blivit för mörkt att läsa
inser man att det blivit just för mörkt
Har man tur kanske någon kommer in i rummet
"men inte ska du sitta här i mörkret"
och tar med ett ljus in
eller tar med dig ut, till ett ljusare rum

För problemet är
att när man väl sitter där
utan ljus, utan glöd i själen
blir allt omkring skuggor och diffusa konturer
man har inte riktigt energi kvar då
att resa sig upp och gå
Å sinnet vänder sig inåt
själen beger sig för att söka ljus inom
det ljus som inte finns att få utom

Likt en kropp sjunker i havet
sjunker själen inåt
djupare och djupare
det blir mörkare och mörkare

Haven är så mycket djupare än man tänker på
själens djup likaså
å även om man inte ser nånting
kan man ana fiskar och andra
andra varelser simma omkring

Det är tyst nere i det mörka
tyst, svalt och stilla
det känns lite tungt och ensamt
även om djupen inte vill mig något illa

Jag brukar kämpa emot
vill inte ner till botten
men den här gången orkar jag inte bry mig
jag släpper taget
och sjunker fortare och längre ner än förut

Efter en tid, jag inte vet hur lång
känner jag något under min rygg
en djävulsrocka har fångat upp mig
så märkligt, vad är det här...?
men jag känner mig ändå trygg

Djävulsrockan tar mig med ännu längre ner
där jag inte minns jag varit förut
jag undrar lite
tar djupen aldrig slut..?

Så; i det kompakta mörkret skimrar nu ett svagt ljus
nere på havets djupaste botten
i själens innersta djup
ett glimmande ljus, en liten strimma

Men, tänker jag,
inget ljus utifrån kan väl nå hit
till djuphavens botten?
Inget ljus utifrån kan väl nå in i
själens dunklaste mörker?

När vi kommer närmare ser jag
ljusstrimman kommer från en spricka
i berget på havsbotten
en spricka in till kärnan av jorden
en spricka in till kärnan av mitt jag
i kärnans mitt finns livsglöden
hettan och elden

Jag sträcker ut min hand
når inte riktigt fram
vill ta med en gnista
men precis då gör djävulsrockan
en hastig sväng
och börjar simma uppåt igen

Jag anstränger mig för att få
tankeverksamheten att vakna till liv
Det här måste jag minnas sen
om jag kommer hit igen
när jag kommer hit igen...
och till dess
måste jag komma på
hur jag ska nå
glöden...
och hur jag ska lyckas få
gnistan med mig upp igen..



* * *