Djupdök och svalde det grå. Orerar med tomma ord men möjligheterna
finns ju fortfarande. Och vinden som inte vill ta slut. Skrattar åt snön som aldrig kom
- Vänta du bara!
Tar tillbaka och sväljer igen. Suddar ,lyfter och bär, kanske ser jag det tydligare sen.
Det var ju detta vi var rädda för.
-Förstår du inte heller någonting?
-Måste man det?
- Näe, men man måste våga lämna det greppbara.
Fortsätter lite, lite till.
Då kommer sorgen, ensam denna gången. I händerna bär den ett fågelhjärta.
Det väger tungt och dagen vill ta slut.
Det grå pockar på, vill göra mig till sin.
- Aldrig i helvete!
Men. Tänk om det är så.
Vrider upp klockan för att tiden ska gå och gå förbi nu.
Snubblade på fåfängan, så otroligt dumt.
Musiken är tydlig och sången, men jag vet inte vad jag ska göra med den.
Kan inte det språket.
Tar spjärn.
Händerna som fjärilar.

Sen tog det bara stopp, sådär som det kan göra, det blev tomt.

Jag tror ni vet.

Eller så är det bara jag som inte fattar.