Sveper med handen över. Övar.
Låter.
Långsamt går ljuset upp.
Snarlikt igen.
Fingrar finurligt, får frossbrytningar.
Oväntade vändningar.

- Men för fan!
- Oroa dig inte!
- Vilken tid det tar...

Trevande början när känslan måste ta vid.

- Tyst, lyssna istället!

Där vinden för vågorna skummande mot land
hörs ett dovt mullrande, det är stenarna
inunder. Stranden är vit av isskum.
Trutarna vänder på huvudet och snuddar
lätt ditt ansikte med vingarna.
Skrudad i vinterdräkt förs du sen levande ut
över havet.
Kölden gör din röst spröd och klingande.
Din sång för Bore väcker hans tårar. Darrande cymbaler.
Suckarna blir till frost.
Ditt hjärta glöder i mörkret.
I dina ögon föds stormen.
När morgonen kommer minns
vi
ingenting.

- Tror du på det här?