Den gamle,

spröd av sjukdom

och av ålder,

hängde kvar vid livet

likt höstlövet

i sitt torra skaft

där savens kraft

försvunnit

förtorkad inför vinterns vila.

På samma vis

går Den Gamle

med huden fårad,

vissnad,

emot sitt slut

då en dag

Guds andedräkt

blåser ut hans levnads ljus,

liksom höstens vindil

det vissna bladet.

*

Och så,

på ett närbeläget dagis,

bortom kyrkogårdens lövträdshäck,

kan genom fönstren

barnen en så dag

samtidigt betrakta

de vissna bladens dans mot jorden,

och,

hur längre upp i backen,

fyra män i mörka kläder,

sakta sänker,

den döde i sin kista

ner i den mörka jorden

för en slutlig vila.

*

Så går allt,

det vissna bladen,

och den döde i sin kista

in i oändlighetens kretslopp