Den gröna spritflaskan hade gått i tusen bitar. Spriten och skärvorna låg utspridda på gatan och hindrade min framfart. I Synen som mötte mig 
anade jag en stor dramatik. Vad hade hänt här? Hade flaskan kastats i vredesmod eller hat? Hade den gått itu som ett hjärta brutet av olycklig kärlek? Kanske att den kastats i frustration född ur ett misslyckande att lappa ihop ett trasigt liv? Eller var det ett misstag, hade personen tappat det dyrbaraste i sin ägo, det enda som gjorde livet värt att leva?
Jag blev stående en stund. I skärvorna tyckte jag mig se ett liv reflekteras, det komplexa livets alla delar. Det som vi alla försöker få ihop till en helhet. På gatan låg ett av alla dessa liv, nu trasigt, splittrat och brutet itu med dess innehåll i en blöt pöl. En oskyddad och sårbar pöl, utan sin starka och omhuldande hinna mot omvärlden.
I vördnad och respekt gick jag runt den söndriga flaskan och försökte undvika att trampa på någon av de tusen bitarna som låg utspridda.
Obehindrat gick jag sen vidare tills ett starkt ljussken nästan bländade mig bakifrån. Vände mig om och såg hur den nyväckta solen precis orkat sig upp över hustaken. Solens strålar nådde nu flaskans alla trasiga skärvor och bildade det vackraste av ljusspel. Strålarna reflekterades i glaset och i det blöta innehållet. Det blev som ett tyst fyrverkeri och jag fick nästan vända bort min blick för att inte bländas av det starka skenet.
Kan det komma något bra från det trasiga? Kan skönhet bo ibland spillrorna av ett liv?
Kanske kan ett trasigt liv inte alltid bli helt men mitt bland allt trasigt kan något nytt gro. Något nytt som kan reflektera livets bländande skönhet.
Det jag innan med ett skälvande hjärta ville tro, vet jag nu.