Hon gjorde ett starkt intryck på mig där hon satt, ensam på ett ungdomens hak och åt pizza.
Jag kunde inte riktigt slita blicken från henne men hon såg aldrig mig.
Hon verkade inte bry sig alls om omgivningen, fotbollsmatchen på storbildstvn eller vi betydligt yngre som omgav henne.
Fullt förnöjsam med sitt eget sällskap. Å vad jag gillar sådana människor!
Född innan kriget med största sannolikhet, skulle gissa på att hon var närmare 80 år.
Hennes långa levnadshistoria tecknade sig i ansiktet.
Kontrasterna var många, hon var som en miss Marple i en stram, modern inredning, ensam om att sitta ensam. För gammal för en kebabpizza ?Tydligen inte.
Jag skulle vilja läsa henne som en öppen bok, fråga henne om livet, plocka hennes visdom och livserfarenhet som ädelstenar till min samling. Fråga om källan till den påtagliga aura av ro och förnöjsamhet som omgav henne.
Men hur skulle det se ut?!
Tänkte där och då att tiden gör oss vackra inifrån och ut.
Detta "möte" med en fullständig främling inträffade för ett halvår sen men hon fortsätter att dyka  upp för min inre syn emellanåt.
Snacka om att göra intryck!
Jag tänker inte streta emot tidens avklädande av mitt yttre utan välkomnar den och hoppas att den gör mig just vacker,
inifrån och ut.