- Men, jag vill veta… Jag ser ju att du mår kass….

- Äh, nej…va fan, näe..jag är okej.

- Var inte sån, jag går inte på det…

- Han dog…han dog..helvete, du vet ju det!!! Han dog!

- Ja, det vet jag…men du var ju där.

- Ja, och det måste jag leva med resten av livet, fattar du?!

- Absolut, eller jag har ju själv inte…

- Du har ju inte det…du har ju inte det…Du har bara levt i din skyddade verkstad, tipp topp, liksom.

- Det betyder inte att jag inte kan känna, eller förstå…jag kan åtminstone försöka.

- Lägg av…

- Nej, denna gången lägger jag inte av. Du är min syster och jag älskar dig..

- Älskar..

- Ja, älskar. Det är bara vi två nu. Om det någon gång har varit dags för mig att vara storasyster, så är det nu…

- Men, helvete, jag pallar inte, hajjar du…

- Jag är här..

- Du kommer hata mig.

- Nej…varför säger du så, varför skulle jag göra det?

- Men fattar du inte?

- Vad är det jag ska fatta?

- Att jag är ett, lost case…förlorad, en sådan som ska dö. Dö, fan!!

- Jag ser dig och inte någon som skall dö…

- Men dina jävla öron fixar inte sån skit.

- Hur vet du det? Kanske är det så att jag tål mer än du tror…

- Rör mig inte.

- Men Mia…

- Nu börjar jag böla igen också…fan. Måste du?

-Ja

-……Öhh….Han kom hem och var full….igen. Han hade rökt på, han hade säkert tagit tjack också. Ögonen stod som råttpittar i huvet på han och ansiktet var helt vitt. Jag blev förbannad, besviken. Vi hade ju pratat och han hade lovat att sluta, att hålla sig ren…Han hade till och med börjat gå till en terapeut, det var liksom på G, trodde jag….fan. Det var sent, jag skulle upp och jobba….neej, jag pallar inte, jag pallar inte.

- Vaddå, var han arg?

- Det är han ju alltid när han är så där. Jag visste ju att jag inte skulle få sova…Han började skrika och gå på…hundarna blev oroliga. Jag tänkte på grannarna…det var bara ett jävla mörker…..Han gick in i köket och började riva runt, han var hungrig…öh…Helt plötsligt vände han sig om, han hade en kniv i handen…

- Menar du att han hotade dig, eller vad?

- Nej, inte direkt väl, det var som vanligt, han stod där och svajade, viftade med kniven och var bara jävligt arg och det var ju bara jag som var där, så jag får ta skiten…så är det.

- Åh, min lilla syster…om jag bara hade vetat…

- Det var han som sa att jag var ett lost case…en kärring. Jag vet precis vad du vill ha, du vill ha barn, men det kommer jag aldrig att ge dig, din jävla subba…fy fan så jävla ful. så sa han

Jag blev bara så vansinnigt arg. Jag lappade till honom så han tappade kniven och så sa jag: Hur fan kan du tro att jag vill ha barn med dig, du är både ful fet och dum. Vad jag vill, är att du ska dö, fattar du…DÖ!

Är det, det du vill…bra då vet jag. Sa han bara, alldeles lugnt och kallt…

- Nej..åh, Mia…sa du så…

- Jag sa ju det, du kommer hata mig.

- Nej, sluta säga så..snälla!

- Jag gick och la mig. Han satte på musik och fortsatte att föra oväsen i köket. Det bullrade och brakade…jag tror jag somnade till lite…Åhhh….faan, syrran.

- Du behöver inte…

- Jo, det måste ut nu…Molly väckte mig, hon puttade på mig med tassen. Då hör jag ljud utanför fönstret i byggställningarna. Helt obeskrivligt, det liksom gurglar, som ett urtidsdjur…Jag springer in i köket. Köksfönstret står öppet..åh..syrran…helvete! Så ser jag honom, han hänger där i ställningen, som en levande spratteldocka…ansiktet är helt rött och uppsvullet. Men…jag gör inget. Jo, jag tittar på honom, jag ser hur hans ansikte blir blått…och tungan, han slutar sparka….

- Mia…min älskade fina…

- Sen ringer jag ambulansen…jag lyckades skära ner honom och baxa in honom genom fönstret, han levde fortfarande då…tror jag….Fan syrran, hur ska jag leva med det, kan du tala om det för mig?