Bleka händer håller darrande hårt i silver räcket,
Lovade ord drunknade med tiden i det svarta bläcket.
Tomma ögon som en gång var fyllda med hopp stängs,
Förövaren samlar ihop den sista kärleken och sedan den hängs.
Förtvivlat är huvudet som bär den på den avskaffade kronan,
Hon lyssnade på alla hans ord och föll hårdare än någonsin innan.
Han lämnade henne på tronen och sedan satte han slottet i brand,
Ensam satt hon där natten lång när väggar föll som ett slott av sand.
Månen iakttog en drottning i ett brinnande hav denna smärtfyllda natt,
Kungen återvände i tron om att hon var borta men möttes av ett skratt.
Ur den varma askan reste hon sig mycket vackrare än någonsin förut,
Han föll ner på knä & hon spetsade honom med hennes leende som spjut.
Hon pressade ner all hennes hämnd i hans halvöppna mun,
Kysste hans läppar och sänkte ner honom i helvetets brunn.