Vi ska på årlig sommarfest i skärgården. Båten är fulltankad och klar för avfärd. Vi har god tid på oss. Maken föreslår att vi ska ta en tur till Harstena, innan vi far vidare till sommarfesten på Lilla Getterö.

Det är jag inte alls så sugen på. Men, tänker jag generöst, maken älskar ju att åka båt fort (men inte jag), så jag går med på hans förslag. Och känner mig snäll.

På med flytvästarna och så iväg. Det är soligt och vackert. Ingen blåst. Perfekt båtväder. När vi närmar oss Harstena slår vi av på takten. I sakta mak tuffar vi in i hamnen. Det är fullt med båtar, folk överallt. Inte många lediga platser vid bryggan.

- Där finns det en plats som vi kan klämma in oss på, ropar jag och pekar till maken, som står i aktern på båten. Samtidigt är en stor segelbåt på väg in, med sikte på samma plats.

- Skynda dig, manar jag på, annars tar de platsen.

Maken kastar i ankaret. Jag ställer mig i fören på båten. Beredd med tampen. När maken fått i ankaret är tanken att han sakta ska köra framåt. Lägga sig nära bryggan så att jag kan hoppa i land.

Tyvärr så har något hänt med båten. Den kan inte köra framåt. Bara backa. Någon ilandhoppning blir det inte. Under folks nyfikna, undrande blickar backar vi ut från hamnen. Segelbåten annekterar snabbt platsen vi tänkt ta och vinkar glatt.

Vi stannar till på det tack och lov lugna vattnet. Maken rotar runt i motorn för att se vad som hänt. Till slut upptäcker han att växelvajern gått av. Därför går det inte att växla. Vi kan alltså bara backa båten, då det var den växel som låg i när vi skulle ankra.

- Vad gör vi nu, frågar jag buttert. Ska vi backa hem eller backa till Lilla Getterö? Det är ju ungefär lika långt till båda ställena.

Under tiden vi diskuterar hur vi ska göra, backar vi så sakta. Solen gassar. Inte en vindpust. Det blir svettigt. Maken blir törstig och knäpper upp en ölburk att styrka sig med.

En bit ifrån oss ser vi ett grått fartyg närma sig i god fart. Kustbevakningen! De lägger sig nära oss. En uniformsklädd frågar myndigt

- Hur var det här då? Maken står med ölburken i handen och ser dum ut. Han har bara hunnit ta ett par klunkar som väl är.

- Jaha, väser jag i mungipan, nu tror de att vi är onyktra och backar båten istället för att köra framåt.

Glorian har fallit på sned. Jag känner mig inte alls lika generös längre. Undrar varför vi skulle till Harstena. När jag egentligen inte ville.

Nåväl, de köper vår förklaring att växelvajern har gått av, så att vi inte kan lägga i någon växel. Att vi bara kan backa.

- Vill ni ha hjälp, så kan vi ta er på släp dit ni ska, erbjuder den uniformsklädde.

- Tack, det vill vi gärna, svarar vi med en mun. Vi ska på fest på Lilla Getterö.

Han slänger över en tamp som vi sätter fast i ett knap i fören. Sedan drar vi iväg. Vår båt som en jolle, fastknuten i aktern på Kustbevakningens stora båt. Ser säkert mycket märkligt ut, tänker jag. Men är glad att det löste sig. Vi kommer alltså på fest trots allt.

När vi är framme vid Lilla Getterö tackar vi Kustbevakningen för hjälpen. Lossar och kastar tillbaka deras tamp.

- Ska vi inte betala er något, frågar maken.

- Nej, vi ska inte ha betalt, svarar den uniformsklädde. Vi har bara gjort vårt jobb.

- Jamen, några öl åtminstone, säger maken. Ska han uppmana dem till sjöfylleri, tänker jag ilsket. Lättuppretad efter vårt sjöäventyr.

- Ja, se öl och sprit får vi inte ta emot, säger den uniformsklädde och skrattar lite.

Vi vinkar av Kustbevakningen och backar in till bryggan för att göra fast båten. Där står festdeltagarna redo att hjälpa till. De undrar förstås vad som hänt. Vi förklarar och får sedan pusta ut med en drink. Festen kan börja!

Dagen därpå erbjuder sig värden och hans son att bogsera oss hem. Med sin lilla snipa. Hälften så stor som vår båt. Vi känner oss lite tveksamma, men tackar för erbjudandet.

Framåt lunch ger vi oss iväg så sakta, i bara några knops fart. Nu är det omvänt förhållande. Den lilla snipan bogserar vår stora båt. Ser säkert mycket märkligt ut, tänker jag för andra gången denna helg.

När vi kommer till Lagnöbron strävar inte den dieseldrivna snipan med längre. Det ryker om motorn och något har gått sönder. Dessutom blir det ösregn. Värden och hans son får dra upp båtkapellet och ta fram verktygen.

Vi får backa hemåt den bit som är kvar till Lilla Hummelvik och blir genomsura i ösregnet. Kapellet kan vi inte ha uppe när vi backar eftersom vi måste ha sikt framåt.

När vi är framme lyckas maken vända båten så att fören pekar upp mot båtrampen. Vi får traktorhjälp att dra upp båten och ställa den på båtkärran, för vidare färd till reparation. En händelserik helg minst sagt, på både gott och ont.

Men tänk vilka hjälpsamma människor och vänner det finns! I nöden prövas vännen. Så sant som det är sagt!