I slottets låsta kammare sitter jungrun rädd. Målar ord med sol och värme i sin fantasi att skräcken något dämpa. Strax hörs nyckeln vridas om i låset. Svartklädd, lång och ståtlig står en riddare i dörrens öppning. Mörka ögon lystna utav åtrå brinner. Läppar hånfullt krökes till ett leende.

- Nu min ängel, ska jag ta dig i min famn. Känna doften av din oskuld ljuv. Slicka rosens bleka blad. Tvinga dina läppar söka pålen grov och hård. Min säd ska fylla munnen din med lustens överflöd. Jungfrun darrar. Gråter tysta tårar. Ingen ska hon längre vara om oskulden blir tagen. Kanske ska hon brännas uppå bål till folkets larm och hån.

Plötsligt hörs ett dån på himlapällen. Dörrens spegel krossas med ett brak. I en gloria av ljus står en ung herre på golvets knarrande tiljor. Ögonen lyser med färg av blå förgätmigej. Hårets lockar glänsande som guld. Stadigt håller han sitt svärd i knuten hand. Med ett hugg klyvs riddarens hjärta itu. Döden välkomnar för hans synders skull. 

Ömsint tar den unge herren jungfrun i sin famn. Kysser tårar bort från bleka kinder. Aldrig ska hon skändas mer. Alltid ska hon leva kärleksrik. Efter mörker kommer ljus.