Sommar och solsken.

    - Nu ska här oljas altanräcke, säger maken klämkäckt. Det har behövts länge.

Sagt och gjort. Han fixar ett arrangemang med två meter stege och en krok till färgburken.

    - Under tiden som du målar åker jag till apoteket och hämtar ut medicin, säger jag.

Knappt har jag hunnit ställa mig i apotekskön förrän telefonen ringer. Det är maken.

   - Du måste åka hem och låsa och torka upp blodet, säger han, och låter lite lätt förvirrad.

   - Eh, jaha, varför då, frågar jag konfunderad, och undrar om han fått solsting.

   - Jo, alltså jag är på väg till Akuten. Jag har ramlat ner från stegen, svarar han.

   - Du kör väl inte bil, frågar jag misstänksamt.

   - Jo, men jag har slagit en handduk om huvudet för att inte bloda ner i bilen, säger han, lite spak.  

Varför i himmelens namn tog han inte en taxi till Akuten, tänker jag. Men det är inte läge för förebråelser nu.

   - Jag åker hem direkt och låser. Sedan kommer jag till Akuten, säger jag. Lämnar min plats i kön och hastar till bilen.

 När jag kommer till Akuten är maken redan inlagd på ett rum och ska sys i huvudet och på höger hand. Skäll har han redan fått för att han kört bil till dit, när han var skadad i huvudet.

Bra, då behöver inte jag skälla, tänker jag belåtet.

När han är sydd åker vi hem. Det är redan kväll och någon mera oljning är inte aktuell. Det får anstå tills hans skador läkt. Vi bestämmer istället att vi ska åka till landet dagen därpå.

När bilen ska packas för landetfärden får maken vila medan jag sköter packningen. För att det ska gå lite snabbt använder jag hans sandaler, som visserligen är för stora, men lätta att ta av och på. Det blir några turer in och ut ur huset till bilen med packning.

Rätt vad det är fastnar ena sandalen i trappsteget och jag ramlar med huvudet före in i den rappade ytterväggen.

Jag tuppar av några sekunder. När jag kvicknar till känner jag att något rinner ner i ögat. Jag tar med handen och känner efter. Det är blod. Fort in i badrummet för att se var skadan sitter. Ögonbrynet är spräckt! Det är en stor glipa.

Maken gormar från sovrummet och undrar vad jag nu klantat mig med.

   - Jag har slagit huvudet i ytterväggen. Och spräckt ögonbrynet. Jag måste till  Akuten, ropar jag ilsket, och slår dövörat till för hans kommentarer.

Ringer sonen som rycker ut.

   - Det här måste sys, säger han, när han undersökt mig.

Han skjutsar mig till Akuten. Jag håller en stor handduk för ögonbrynet som blöder ymnigt.

   - Ja, hej igen, säger jag till receptionisten i luckan på Akuten. Jag var här igår med min man, som hade ramlat ner från en stege. Nu är det min tur. Jag har ramlat in en vägg och spräckt ögonbrynet. 

   - Jaså, han som körde bil hit, säger hon.

Min skada är inte prio ett, så jag måste vänta med blodet rinnande. Tur i alla fall att jag har den blodiga handduken till hands. Kunde väl fått ett par kompresser åtminstone, tänker jag surt. 

Efter två timmars väntan får jag se dörren till Akutmottagningen öppnas och maken komma in. Med den skadade handen högt i luften. Den är alldeles blå och värker. Han anmäler sig i receptionen och blir snart inlagd på ett rum. Jag får ett annat.

   - Kan vi inte få dubbelrum, skojar vi.

Makens hand ses om. Tyvärr har ingen informerat honom om att han ska hålla handen under hjärthöjd, inte över. Därav missfärgningen och värken. Annars var allt bra. Efter lång väntan ska även jag bli undersökt av läkare.

En yngre förmåga kommer in och frågar myndigt vad som hänt. Jag förklarar och säger att såret måste sys.

   - Hur vet du det, frågar doktor Surkart, förolämpad.

   - För att jag har ögon att se med, svarar jag, i samma anda.

Tydligen hade jag rätt, för han bedövar och börjar sy ihop ögonbrynet. Plötsligt känner jag inte längre mina fingrar! Blodtrycksfall! 

   - Tippa britsen, säger jag snabbt. Jag håller på att få blodtrycksfall.

Nåja, allt ordnar sig. Jag är snart färdigsydd och maken omsedd. Så vi åker hem. Där står bilen fortfarande packad för landetfärd. Sånär som på matvarorna. Men det får anstå till morgondagen. Då vi förhoppningsvis hämtat oss lite.

   - Vi behöver handla lite mat innan vi åker till landet, säger jag.

   - Ja, jag följer inte med, säger maken. Alla kommer att tro att vi varit i slagsmål. Jag sydd i huvudet och handen. Du med sytt ögonbryn och två präktiga blåklockor. 

Jag åker själv och handlar. Väcker en viss uppmärksamhet, minst sagt. En liten pojke backar in i en hylla och ropar på pappa och pekar på mig.

Damer och herrar i alla åldrar kastar medlidsamma blickar. Tror förstås att jag fått stryk. Precis det jag själv skulle ha tänkt om jag sett någon som sett ut som jag gör nu. 

Kanske skulle jag haft en skylt på bröstet där det stått 

MIN MAN HAR INTE SLAGIT MIG!