Det var där allt började, med det tvåfärgade håret och lila rosor som klättrade över bröstet.

Tankarna var stora, slingrande. Öppna. Händerna fjärilar, mångfärgade och glänsande.

Stolt med båda fötterna på jorden. Skatten skulle hittas, det var så självklart.

I mörkret glimmade ögon och musiken rörde kropparna fram mot varandra. Tvekan.

Lergropar fyllda med eld, luft och vatten. Skrattet och ögonen igen. Ögonlockad av det mörka i skönheten.

Torkad lera på den fina kostymen, just då klipptes själen. Klippkortet togs.Vingarna var ännu hela.

Tusensköna ströddes över hela världen och blev inpillade mellan små, små tår. Tårarna sov än så länge. Då. När doften av jord.

Den lilla sprang i ett rosa dis men drogs till mörkret. Flugan gör tvärt om.

- Ska jag berätta hur det egentligen ligger till, om sanningen?

- Sanningen?

- Den finns i mellanrummen, i håligheterna, där…vill du?

- Men tiden torkar ut, är det inte så?

Tiden fylldes, förgylldes av äkta, alldeles äkta, guld. Svanhals, storknäbb. Smidda ränker och rankor av skäl. Minnet sviktar om glädjen fanns.

Men urtid. Vargskinnet lades över det onda, så hon, den lilla, blev blind.

En gång var vattnet kristallblått och cyklopens öga glänste på botten. Djupet där.

Vaggades av vinden. Mild och varm. Blommig fukt och klara ljud. I natten hördes nasal och stark sång, den lindade hjärtat. Allt fanns och benen bar.

När vintern kom.

Norrskenet bedrog men den lilla hörde köldknäpparna från träden.

Färden var lång och djuret skrek innan det dog.

Vingarna var ännu hela.

Någon föll från himlen. Då. Alla somnade till rälsdunket.

- Stopp, stopp…vänta. Hur var det med tiden, vad hände med den.

- Kan man förblöda av tårar?

- Det här är ju ingen berättelse, börja om från början…

Från början bar vingarna. Den lilla log. Då.

Boet fylldes, plasten skymde, på skämt. Fjärilarna började tveka. Kanske flydde de?

Högt över såg det bra ut.

Men frostens rosor klättrade över bröstet. Mörkret var. Väntan.

Dagar korsades, muterades, blev år.

Modigt att bära det mörka. Sen, när glaset krossades mot gatan. Splittret.

Tårarna tog hela dagen. Bokmärksbarn och färgerna glödde. Och landskapet, det röda, var överjordiskt vackert. Det gavs bort.

- Varför lyssnade ingen på den indiska trumman?

- Trumman?

- Den talande trumman visste hela tiden…

- Det var ju bara en katt.

- Skinnet ljudade

Skinnet brast med tron, det gick inte att sy. Inte att laga. Något dog. Då.

Glaskroppens arabesk.

I pupillen fanns sanningens smärta, en blinkning från evigheten. Överallt linjer.

Runor av tid.

Viljan sved i såren men vingarna bar inte längre. Den lilla kunde inte flyga.

Sen. Med fötterna i jorden. Såddes ett frö.

Tankarna slingrade, hakade fast. Barfota stängdes dörren.

Ett skrik gick vidare.

Hela världen var en vit vägg och. Tras-matta.

Den lilla, mötte vågorna. Hörde hålrummen. Såg glädjen i ett måsöga. Själen sjöng högt och starkt. Ut över världen.

Finner det ofullständiga. Den första doften är jord.

-Egentligen finns det inget att berätta.

- Det här är ingen mening.

- Det saknas ord.