I sin ungdoms ljuva ungdomstid

gick de glada i hågen

till sitt jobb i fabriken i byn.

Det var goda tider

lönen kanske inte var stor 

men det var arbete.

Åren går och går

en dag är deras kroppar

nötta och trötta.

De flesta längtade efter sin penion

de som orkade ända fram.

Ibland var det och är det döden

i andra fall  demens.

och kanke även Alzheimers.

Det skrämmande är att

staten, som ska vara vi själv,

kallt räknar med allt detta

De som är pensionärer

är inte poduktiva.

Därför ska de gömmas undan

helst helt undanskuffade

okända för samhället

och för världen.

Så dör de fortar

det glömda folket.